Job 37
1 Deraf förskräcker sig mitt hjerta, och bäfvar.
Ja, derover skælver mit Hjerte, bævende skifter det Sted!
2 Hörer hans rösts skall, och det ljud som utaf hans mun går.
Lyt dog til hans bragende Røst, til Drønet, der gaar fra hans Mund!
3 Han ser under alla himlar, och hans ljus skin uppå jordenes ändar.
Han slipper det løs under hele Himlen, sit Lys til Jordens Ender;
4 Efter honom bullrar dundret, han dundrar med ett stort skall; och när hans dundrande hördt varder, kan man intet förhålla det.
efter det brøler hans Røst, med Højhed brager hans Torden; han sparer ikke paa Lyn, imedens hans Stemme høres.
5 Gud dundrar med sitt dunder grufveliga, och gör stor ting, och varder dock intet känd.
Underfuldt lyder Guds Tordenrøst, han øver Vælde, vi fatter det ej.
6 Han talar till snön, så är han straxt här på jordene, och till regnskuren, så är regnskuren der med magt.
Thi han siger til Sneen: »Fald ned paa Jorden!« til Byger og Regnskyl: »Bliv stærke!«
7 Man förgömmer sig ibland alla menniskor, att folket skall känna hans verk.
For alle Mennesker sætter han Segl, at de dødelige alle maa kende hans Gerning.
8 Vilddjuret kryper uti skjul, och blifver i sitt rum.
De vilde Dyr søger Ly og holder sig i deres Huler:
9 Sunnanefter kommer väder, och nordanefter köld.
Fra Kammeret kommer der Storm, fra Nordens Stjerner Kulde.
10 Af Guds anda kommer frost, och stort vatten, då han utgjuter.
Ved Guds Aande bliver der Is, Vandfladen lægges i Fængsel.
11 De tjocke skyar skilja sig, att klart skall varda, och igenom molnet utbrister hans ljus.
Saa fylder han Skyen med Væde, Skylaget spreder hans Lys;
12 Han vänder skyarna hvart han vill, att de skola göra allt det han bjuder dem på jordenes krets;
det farer hid og did og bugter sig efter hans Tanke og udfører alt, hvad han byder, paa hele den vide Jord,
13 Ehvad det är öfver en slägt, eller öfver ett land, då man finner honom barmhertigan.
hvad enten han slynger det ud som Svøbe, eller han sender det for at velsigne.
14 Akta deruppå, Job; statt och förnim Guds under.
Job du maa lytte hertil, træd frem og mærk dig Guds Underværker!
15 Vetst du, när Gud låter detta komma öfver dem; och när han låter sina skyars ljus utgå?
Fatter du, hvorledes Gud kan magte dem og lade Lys straale frem fra sin Sky?
16 Vetst du, huru skyarna utsprida sig; hvilka under de fullkomlige veta;
Fatter du Skyernes Svæven, den Alvises Underværker?
17 Att din kläder varm äro, då landet är stilla af sunnanväder?
Du, hvis Klæder ophedes, naar Jorden døser ved Søndenvind?
18 Ja, du utbreder icke skyarna med honom, hvilke starke äro, och anseende såsom en grund.
Hvælver du Himlen sammen med ham, fast som det støbte Spejl?
19 Låt oss höra hvad vi skole säga honom; förty vi räcke icke intill honom för mörker.
Lær mig, hvad vi skal sige ham! Intet kan vi faa frem for Mørke.
20 Ho skall förtälja honom hvad jag talar? Om någor talar, han varder uppsluken.
Meldes det ham, at jeg taler? Siger en Mand, at han er fra Samling?
21 Nu ser man icke ljuset, som inom skyn lyser; men när vädret blås, göres det klart.
Og nu: Man ser ej Lyset, skygget af mørke Skyer, men et Vejr farer hen og renser Himlen,
22 Ifrå nordan kommer guld, den förskräckelige Gudi till lof;
fra Norden kommer en Lysning. Over Gud er der frygtelig Højhed,
23 Men den Allsmägtiga kunna de intet finna, den så stor är i magtene; ty han måste ingen räkenskap göra af sinom rätt och rättfärdigom sakom.
og den Almægtige finder vi ikke. Almægtig og rig paa Retfærd bøjer han ikke Retten;
24 Derföre måste menniskorna frukta honom, och han fruktar inga visa.
derfor frygter Mennesker ham, men af selv kloge ænser han ingen.
