Job 37
1 Deraf förskräcker sig mitt hjerta, och bäfvar.
Ta, over dette forfærdes mit Hjerte og farer op fra sit Sted.
2 Hörer hans rösts skall, och det ljud som utaf hans mun går.
Hører, ja hører hans Røsts Drøn og Bulderet, der udgaar af hans Mund.
3 Han ser under alla himlar, och hans ljus skin uppå jordenes ändar.
Han lader det fare ud under al Himmelen og sit Lys over Jordens Flige.
4 Efter honom bullrar dundret, han dundrar med ett stort skall; och när hans dundrande hördt varder, kan man intet förhålla det.
Efter ham brøler Røsten, han tordner med sin Højheds Røst; og han holder dem ikke tilbage, naar hans Røst høres.
5 Gud dundrar med sitt dunder grufveliga, och gör stor ting, och varder dock intet känd.
Gud tordner vidunderligt med sin Røst; han gør store Ting, og vi kunne ikke kende dem.
6 Han talar till snön, så är han straxt här på jordene, och till regnskuren, så är regnskuren der med magt.
Thi han siger til Sneen: Fald til Jorden! og ligesaa til Regnskyllene, ja til hans Vældes Regnskyl.
7 Man förgömmer sig ibland alla menniskor, att folket skall känna hans verk.
Han forsegler hver Mands Haand, at alle Folk, som ere hans Skabning, skulle kende det.
8 Vilddjuret kryper uti skjul, och blifver i sitt rum.
Da gaa de vilde Dyr i Hule og blive i deres Boliger.
9 Sunnanefter kommer väder, och nordanefter köld.
Fra Syden kommer Stormen, og med Nordenvindene kommer Kulden.
10 Af Guds anda kommer frost, och stort vatten, då han utgjuter.
Ved Guds Aande kommer Is, og det brede Vand snævres ind.
11 De tjocke skyar skilja sig, att klart skall varda, och igenom molnet utbrister hans ljus.
Ja, med Fugtighed fylder han Skyen; han udbreder sin lysopfyldte Sky.
12 Han vänder skyarna hvart han vill, att de skola göra allt det han bjuder dem på jordenes krets;
Og den vender sig i Kredse, alt som han styrer den til dens Gerning, til alt, hvad han byder den, hen over Jordens Kreds:
13 Ehvad det är öfver en slägt, eller öfver ett land, då man finner honom barmhertigan.
Enten til Revselse eller til hans Lands Bedste eller til Velgerning lader han den ramme.
14 Akta deruppå, Job; statt och förnim Guds under.
Job, vend dine Øren til dette; staa stille og agt paa Guds underfulde Ting!
15 Vetst du, när Gud låter detta komma öfver dem; och när han låter sina skyars ljus utgå?
Ved du, naar Gud tænker derpaa, og naar han lader sin Skys Lys skinne?
16 Vetst du, huru skyarna utsprida sig; hvilka under de fullkomlige veta;
Ved du hvorledes Skyerne svæve? de underfulde Ting af ham, som er fuldkommen i al Kundskab?
17 Att din kläder varm äro, då landet är stilla af sunnanväder?
du, hvis Klæder blive varme, naar han gør Landet lummert fra Sønden?
18 Ja, du utbreder icke skyarna med honom, hvilke starke äro, och anseende såsom en grund.
Udspænder du med ham de øverste Skyer, der ere faste som et støbt Spejl?
19 Låt oss höra hvad vi skole säga honom; förty vi räcke icke intill honom för mörker.
Lad os vide, hvad vi skulle sige til ham! vi kunne ikke fremføre noget ud fra Mørket.
20 Ho skall förtälja honom hvad jag talar? Om någor talar, han varder uppsluken.
Skal det fortælles ham, at jeg taler? eller mon nogen har ønsket, at han maatte blive opslugt?
21 Nu ser man icke ljuset, som inom skyn lyser; men när vädret blås, göres det klart.
Og nu, ser man ikke Lyset, som straaler i de øverste Skyer: Saa farer et Vejr frem og renser dem.
22 Ifrå nordan kommer guld, den förskräckelige Gudi till lof;
Af Norden kommer Guld; over Gud er der forfærdelig Majestæt.
23 Men den Allsmägtiga kunna de intet finna, den så stor är i magtene; ty han måste ingen räkenskap göra af sinom rätt och rättfärdigom sakom.
Den Almægtige, ham kunne vi ikke naa til, ham, som er stor i Kraft; Ret og Retfærdigheds Fylde undertrykker han ikke.
24 Derföre måste menniskorna frukta honom, och han fruktar inga visa.
Derfor frygte Folkene ham; han ser ikke til nogen, som er viis i Hjertet.
