Job 37
1 Deraf förskräcker sig mitt hjerta, och bäfvar.
He dongah ka lungbuei lakueng tih a hmuen lamloh cungpet.
2 Hörer hans rösts skall, och det ljud som utaf hans mun går.
A ol dongkah khoponah te hnatun hnatun. A ka lamloh caitawknah thoeng.
3 Han ser under alla himlar, och hans ljus skin uppå jordenes ändar.
Vaan boeih hmuiah a hlah tih a vangnah loh diklai hmoi duela pawk.
4 Efter honom bullrar dundret, han dundrar med ett stort skall; och när hans dundrande hördt varder, kan man intet förhålla det.
A hnukkah a kawk ol khaw a hoemdamnah ol neh hum tih a ol a yaak vaengah rhaek uelh sak boeh.
5 Gud dundrar med sitt dunder grufveliga, och gör stor ting, och varder dock intet känd.
Pathen loh a ol neh khobaerhambae a saii khungdaeng tih hum dae m'ming uh moenih.
6 Han talar till snön, så är han straxt här på jordene, och till regnskuren, så är regnskuren der med magt.
Vuelsong neh khotlan khonal te, 'Diklai ah om saeh,’ a ti vaengah khotlan khonal khaw a sarhi tak.
7 Man förgömmer sig ibland alla menniskor, att folket skall känna hans verk.
Amah kutngo hlang boeih ming sak ham hlang boeih kah kut te rhodaek a soei pah.
8 Vilddjuret kryper uti skjul, och blifver i sitt rum.
Te vaengah mulhing khaw a khui la kun tih a khuisaek ah kho a sak.
9 Sunnanefter kommer väder, och nordanefter köld.
Cangpalam te imkhui lamloh, khosik te tlangpuei lamloh ha thoeng.
10 Af Guds anda kommer frost, och stort vatten, då han utgjuter.
Pathen kah hiil lamloh rhaelnu khaw a khueh tih tui daang mangdaeng mangtok la om.
11 De tjocke skyar skilja sig, att klart skall varda, och igenom molnet utbrister hans ljus.
Khomai te cingtui loh a rhih sak tih cingmai loh amah kah vangnah te a taekyak.
12 Han vänder skyarna hvart han vill, att de skola göra allt det han bjuder dem på jordenes krets;
Te khaw diklai kah lunglai hman ah a uen boeih te saii hamla a niing, a niing dongah kuluk la a hil.
13 Ehvad det är öfver en slägt, eller öfver ett land, då man finner honom barmhertigan.
Te te caitueng lam khaw, a khohmuen ham khaw, sitlohnah ham khaw a thoeng sak.
14 Akta deruppå, Job; statt och förnim Guds under.
Job, he he hnakaeng lah. Pai lamtah Pathen kah khobaerhambae he yakming lah.
15 Vetst du, när Gud låter detta komma öfver dem; och när han låter sina skyars ljus utgå?
Te rhoek soah Pathen loh a khueh tih a cingmai kah vangnah a sae te na ming a?
16 Vetst du, huru skyarna utsprida sig; hvilka under de fullkomlige veta;
Poeknah rhuemtuet, mangvawt khomai a haainah te na ming a?
17 Att din kläder varm äro, då landet är stilla af sunnanväder?
Tuithim loh khohmuen a mong sak vaengah na himbai te aka bae sak,
18 Ja, du utbreder icke skyarna med honom, hvilke starke äro, och anseende såsom en grund.
Hmaidan a hlawn bangla khomong a thah la amah taengah na nulh thai aya?
19 Låt oss höra hvad vi skole säga honom; förty vi räcke icke intill honom för mörker.
Amah taengah metla n'thui ham khaw kaimih tueng lah. Hmaisuep hmai ah n'tawn uh thai pawt oe.
20 Ho skall förtälja honom hvad jag talar? Om någor talar, han varder uppsluken.
Hlang loh a dolh hamla thui cakhaw ka thui bangla amah taengah a tae pa aya?
21 Nu ser man icke ljuset, som inom skyn lyser; men när vädret blås, göres det klart.
Tahae ah khaw vangnah a hmuh uh moenih. A aa te khohli loh a yawn tih a caihcil hnukkah khomong dongah tueng.
22 Ifrå nordan kommer guld, den förskräckelige Gudi till lof;
Tlangpuei lamkah sui te mueithennah rhih om Pathen taengla pawk.
23 Men den Allsmägtiga kunna de intet finna, den så stor är i magtene; ty han måste ingen räkenskap göra af sinom rätt och rättfärdigom sakom.
Tlungthang te thadueng a len dongah a tiktamnah m'hmuh lek moenih. Duengnah khaw a cungkuem dongah hlang a phaep moenih.
24 Derföre måste menniskorna frukta honom, och han fruktar inga visa.
Hlang rhoek loh amah te a rhih uh tangloeng dongah lungbuei aka cueih rhoek takuem khaw a sawt moenih,” a ti.
