Job 36

1 Elihu talade ytterligare, och sade:

2 Töfva ännu litet, jag vill visa dig det; ty jag hafver ännu på Guds vägnar något säga.

3 Jag vill hemta mitt förstånd fjerranefter, och bevisa, att min skapare är rättvis.

4 Mitt tal skall utan tvifvel intet falskt vara; mitt förstånd skall utan fel vara för dig.

5 Si, Gud förkastar icke de mägtiga; ty han är ock mägtig af hjertans kraft.

6 Den ogudaktiga bevarar han icke; utan hjelper den arma till rätta.

7 Han vänder icke sin ögon ifrå den rättfärdiga; och Konungarna låter han sitta på stolenom i evig tid, att de höge blifva.

8 Och om fångar ligga i bojor, och bundne med tåg jämmerliga,

9 Så gifver han dem tillkänna hvad de gjort hafva; och deras odygd, att de hafva brukat våld;

10 Och öppnar dem örat till tuktan, och säger dem, att de skola omvända sig ifrå det orätt är.

11 Om de höra och tjena honom, så skola de i godom dagom gamle varda, och lefva med lust.

12 Höra de icke, så skola de falla för svärd, och förgås förr än de varda det varse.

13 De skrymtare, när vreden kommer uppå dem, ropa de intet, när de fångne ligga;

14 Så skall deras själ dö med qval, och deras lif ibland bolare.

15 Men den arma skall han, hjelpa utu hans armod, och öppnar dem arma örat i bedröfvelsen.

16 Han skall taga dig utur ångestens vida mun, den ingen botten hafver, och ditt bord skall hafva ro, uppfyldt med allt godt.

17 Men du gör de ogudaktigas sak godan, så att deras sak och rätt blifver behållen.

18 Se till, om icke otålighet hafver rört dig i qvalena; eller stora gåfvor icke hafva böjt dig.

19 Menar du, att din väldighet skall bestå kunna utan bedröfvelse; eller eljest någon starkhet eller förmåga?

20 Du torf icke begära nattena till att öfverfalla menniskorna i deras rum.

21 Vakta dig, och vänd dig icke till det orätt är, såsom du för jämmers skull dig företagit hafver.

22 Si, Gud är för hög i sine kraft; ho är en lagförare såsom han är?

23 Ho vill hemsöka öfver honom hans väg? Och ho vill säga till honom: Du gör orätt?

24 Tänk uppå, att du intet vetst hans verk, såsom menniskorna sjunga.

25 Ty alla menniskor se det, menniskorna se det fjerran.

26 Si, Gud är stor och okänd; hans åratal kan ingen utfråga.

27 Han gör vattnet till små droppar, och drifver sina skyar samman till regn;

28 Så att skyarna flyta, och drypa fast uppå menniskorna.

29 Då han tager sig före att skingra sina skyar, och tager sitt täckelse bort;

30 Si, så utbreder han sitt ljus öfver dem, och öfvertäcker hafvet, dädan de komma.

31 Ty dermed dömer han folket, och gifver dem mat tillfyllest.

32 Han håller händerna före, och betäcker ljuset, och bjuder thy, att det skall igenkomma.

33 Om det samma förkunnar hans herde, och hans boskap om skyn.