Job 36
1 Elihu talade ytterligare, och sade:
Og Elihu heldt fram og sagde:
2 Töfva ännu litet, jag vill visa dig det; ty jag hafver ännu på Guds vägnar något säga.
«Vent litt og lat meg tala til deg! For endå hev eg ord for Gud;
3 Jag vill hemta mitt förstånd fjerranefter, och bevisa, att min skapare är rättvis.
eg hentar kunnskap langan leid, skal hjelpa skaparen til rett.
4 Mitt tal skall utan tvifvel intet falskt vara; mitt förstånd skall utan fel vara för dig.
For visst, mitt ord skal ikkje ljuga; framfor deg stend ein full-lærd mann.
5 Si, Gud förkastar icke de mägtiga; ty han är ock mägtig af hjertans kraft.
Sjå, Gud er sterk, men vander ingen, han som er veldug i forstandskraft.
6 Den ogudaktiga bevarar han icke; utan hjelper den arma till rätta.
Han let’kje gudlaus mann få liva; men armingarne gjev han rett.
7 Han vänder icke sin ögon ifrå den rättfärdiga; och Konungarna låter han sitta på stolenom i evig tid, att de höge blifva.
Han snur’kje augo frå rettvise; hjå kongar på sin konungsstol han let deim ævleg sitja høgt.
8 Och om fångar ligga i bojor, och bundne med tåg jämmerliga,
Um dei i lekkjor bundne vart og i ulukkesnaror fanga,
9 Så gifver han dem tillkänna hvad de gjort hafva; och deras odygd, att de hafva brukat våld;
so synar han deim deira ferd og brot - at dei ovmoda seg -
10 Och öppnar dem örat till tuktan, och säger dem, att de skola omvända sig ifrå det orätt är.
til refsing opnar øyro deira og byd deim venda um frå syndi.
11 Om de höra och tjena honom, så skola de i godom dagom gamle varda, och lefva med lust.
Um dei då høyrer vil og lyda, so liver dei sitt liv i lukka og sine år i herlegdom;
12 Höra de icke, så skola de falla för svärd, och förgås förr än de varda det varse.
um ikkje, fær dei styng av spjotet, og i sin dårskap andast dei.
13 De skrymtare, när vreden kommer uppå dem, ropa de intet, när de fångne ligga;
Men vreiden trivst i vonde hjarto; dei bed’kje, um dei bundne vert;
14 Så skall deras själ dö med qval, och deras lif ibland bolare.
i ungdomstidi skal dei døy, forgangast som utukt-sveinar.
15 Men den arma skall han, hjelpa utu hans armod, och öppnar dem arma örat i bedröfvelsen.
Han frelser arming ved hans naud, opnar hans øyro gjenom trengsla.
16 Han skall taga dig utur ångestens vida mun, den ingen botten hafver, och ditt bord skall hafva ro, uppfyldt med allt godt.
Deg og han lokkar ut or trengsla, fritt fær du det og ikkje trongt, ditt bord er fullt av feite retter.
17 Men du gör de ogudaktigas sak godan, så att deras sak och rätt blifver behållen.
Men fær du straff som syndug mann, i fall hans domsord held deg fast.
18 Se till, om icke otålighet hafver rört dig i qvalena; eller stora gåfvor icke hafva böjt dig.
Lat ikkje tukti avla vreide, den tunge bot deg leida vilt!
19 Menar du, att din väldighet skall bestå kunna utan bedröfvelse; eller eljest någon starkhet eller förmåga?
Kann klaga hjelpa deg or naud, kor mykje enn du stræva vil?
20 Du torf icke begära nattena till att öfverfalla menniskorna i deras rum.
Du må’kje lengta etter natti då folk vert rykte frå sin stad!
21 Vakta dig, och vänd dig icke till det orätt är, såsom du för jämmers skull dig företagit hafver.
Gjev agt, so ei til synd du vender, for det du heller vil enn lida.
22 Si, Gud är för hög i sine kraft; ho är en lagförare såsom han är?
Sjå, Gud er upphøgd i sitt velde; kven er ein lærar slik som han?
23 Ho vill hemsöka öfver honom hans väg? Och ho vill säga till honom: Du gör orätt?
Kven hev vel vegen lagt for honom? Kven sagde vel: «Du hev urett gjort?»
24 Tänk uppå, att du intet vetst hans verk, såsom menniskorna sjunga.
Hugs på å prisa høgt hans verk, som menneski hev sunge um!
25 Ty alla menniskor se det, menniskorna se det fjerran.
Kvart menneskje med lyst det ser, mann-ætti ser det langan leid.
26 Si, Gud är stor och okänd; hans åratal kan ingen utfråga.
Upphøgd, uskynande er Gud, hans liveår kann ingen telja,
27 Han gör vattnet till små droppar, och drifver sina skyar samman till regn;
for han dreg vatsdroparne, so det vert regn av skodde-eim.
28 Så att skyarna flyta, och drypa fast uppå menniskorna.
Og ifrå skyerne det fløymer og dryp ned yver mange folk.
29 Då han tager sig före att skingra sina skyar, och tager sitt täckelse bort;
Kven skynar vel skyhoparne og torebraket frå hans hytta?
30 Si, så utbreder han sitt ljus öfver dem, och öfvertäcker hafvet, dädan de komma.
Han breider ljoset sitt ikring seg og let det hylja havsens røter.
31 Ty dermed dömer han folket, och gifver dem mat tillfyllest.
Soleis han dømer folkeslag og skiftar brød i ovmengd ut.
32 Han håller händerna före, och betäcker ljuset, och bjuder thy, att det skall igenkomma.
Han sveiper henderne i ljos og sender det mot fienden.
33 Om det samma förkunnar hans herde, och hans boskap om skyn.
Hans tora meldar um hans koma, ja, feet varslar når han kjem.
