Job 36
1 Elihu talade ytterligare, och sade:
Og videre sagde Elihu:
2 Töfva ännu litet, jag vill visa dig det; ty jag hafver ännu på Guds vägnar något säga.
Bi nu lidt, jeg har noget at sige dig, thi end har jeg Ord til Forsvar for Gud.
3 Jag vill hemta mitt förstånd fjerranefter, och bevisa, att min skapare är rättvis.
Jeg vil hente min Viden langvejsfra og skaffe min Skaber Ret;
4 Mitt tal skall utan tvifvel intet falskt vara; mitt förstånd skall utan fel vara för dig.
thi for vist, mine Ord er ikke Opspind, en Mand med fuldkommen Indsigt har du for dig.
5 Si, Gud förkastar icke de mägtiga; ty han är ock mägtig af hjertans kraft.
Se, Gud forkaster det stive Sind,
6 Den ogudaktiga bevarar han icke; utan hjelper den arma till rätta.
den gudløse holder han ikke i Live; de arme lader han faa deres Ret,
7 Han vänder icke sin ögon ifrå den rättfärdiga; och Konungarna låter han sitta på stolenom i evig tid, att de höge blifva.
fra retfærdige vender han ikke sit Blik, men giver dem Plads for stedse hos Konger paa Tronen i Højhed.
8 Och om fångar ligga i bojor, och bundne med tåg jämmerliga,
Og hvis de bindes i Lænker, fanges i Nødens Baand,
9 Så gifver han dem tillkänna hvad de gjort hafva; och deras odygd, att de hafva brukat våld;
saa viser han dem deres Gerning, deres Synder, at de hovmodede sig,
10 Och öppnar dem örat till tuktan, och säger dem, att de skola omvända sig ifrå det orätt är.
aabner deres Øre for Tugt og byder dem vende sig bort fra det onde.
11 Om de höra och tjena honom, så skola de i godom dagom gamle varda, och lefva med lust.
Hvis de saa hører og bøjer sig, da ender de deres Dage i Lykke, i liflig Fryd deres Aar.
12 Höra de icke, så skola de falla för svärd, och förgås förr än de varda det varse.
Men hører de ikke, falder de for Sværd og opgiver Aanden i Uforstand.
13 De skrymtare, när vreden kommer uppå dem, ropa de intet, när de fångne ligga;
Men vanhellige Hjerter forbitres; naar han binder dem, raaber de ikke om Hjælp;
14 Så skall deras själ dö med qval, och deras lif ibland bolare.
i Ungdommen dør deres Sjæl, deres Liv faar Mandsskøgers Lod.
15 Men den arma skall han, hjelpa utu hans armod, och öppnar dem arma örat i bedröfvelsen.
Den elendige frelser han ved hans Elende og aabner hans Øre ved Trængsel.
16 Han skall taga dig utur ångestens vida mun, den ingen botten hafver, och ditt bord skall hafva ro, uppfyldt med allt godt.
Men dig har Medgangen lokket, du var i Fred for Ulykkens Gab; ingen Trængsel indjog dig Skræk, fuldt var dit Bord af fede Retter.
17 Men du gör de ogudaktigas sak godan, så att deras sak och rätt blifver behållen.
Den gudløses som kom til fulde over dig, hans retfærdige Dom greb dig fat.
18 Se till, om icke otålighet hafver rört dig i qvalena; eller stora gåfvor icke hafva böjt dig.
Lad dig ikke lokke af Vrede til Spot eller Bødens Storhed lede dig vild!
19 Menar du, att din väldighet skall bestå kunna utan bedröfvelse; eller eljest någon starkhet eller förmåga?
Kan vel dit Skrig gøre Ende paa Nøden, eller det at du opbyder al din Kraft?
20 Du torf icke begära nattena till att öfverfalla menniskorna i deras rum.
Ej maa du længes efter Natten, som opskræmmer Folkeslag der, hvor de er;
21 Vakta dig, och vänd dig icke till det orätt är, såsom du för jämmers skull dig företagit hafver.
va'r dig og vend dig ikke til Uret, saa du foretrækker ondt for at lide.
22 Si, Gud är för hög i sine kraft; ho är en lagförare såsom han är?
Se, ophøjet er Gud i sin Vælde, hvo er en Lærer som han?
23 Ho vill hemsöka öfver honom hans väg? Och ho vill säga till honom: Du gör orätt?
Hvo foreskrev ham hans Vej, og hvo turde sige: »Du gjorde Uret!«
24 Tänk uppå, att du intet vetst hans verk, såsom menniskorna sjunga.
Se til at ophøje hans Værk, som Mennesker priser i Sang!
25 Ty alla menniskor se det, menniskorna se det fjerran.
Alle Mennesker ser det med Fryd, skønt dødelige skuer det kun fra det fjerne.
26 Si, Gud är stor och okänd; hans åratal kan ingen utfråga.
Se, Gud er ophøjet, kan ikke ransages, Tal paa hans Aar kan ikke findes.
27 Han gör vattnet till små droppar, och drifver sina skyar samman till regn;
Thi Draaber drager han ud af Havet, i hans Taage siver de ned som Regn,
28 Så att skyarna flyta, och drypa fast uppå menniskorna.
og Skyerne lader den strømme og dryppe paa mange Folk.
29 Då han tager sig före att skingra sina skyar, och tager sitt täckelse bort;
Hvo fatter mon Skyernes Vidder eller hans Boligs Bulder?
30 Si, så utbreder han sitt ljus öfver dem, och öfvertäcker hafvet, dädan de komma.
Se, han breder sin Taage om sig og skjuler Havets Rødder;
31 Ty dermed dömer han folket, och gifver dem mat tillfyllest.
Thi dermed nærer han Folkene, giver dem Brød i Overflod;
32 Han håller händerna före, och betäcker ljuset, och bjuder thy, att det skall igenkomma.
han hyller sine Hænder i Lys og sender det ud imod Maalet;
33 Om det samma förkunnar hans herde, och hans boskap om skyn.
hans Torden melder hans Komme, selv Kvæget melder hans Optræk.
