Job 34
1 Och Elihu svarade, och sade:
Afei Elihu kae se,
2 Hörer, I vise, mitt tal, och I förståndige, akter på mig;
“Mo anyansafo, muntie me nsɛm; mo nimdefo monyɛ aso mma me.
3 Ty örat pröfvar talet, och munnen smakar maten.
Efisɛ aso sɔ nsɛm hwɛ sɛnea tɛkrɛma ka aduan hwɛ no.
4 Låt oss utvälja en dom, att vi måge emellan oss känna hvad godt är.
Momma yɛnsese, nhu nea eye ma yɛn. Momma yɛn nyinaa mmɔ mu nsua nea eye.
5 Ty Job hafver sagt: Jag är rättfärdig, och Gud hafver förvägrat mig min rätt.
“Hiob ka se, ‘Me ho nni asɛm, nanso Onyankopɔn abu me ntɛnkyew.
6 Jag måste ljuga, om jag än rätt hade; jag varder plågad af min skott, om jag än det intet förskyllat hade.
Ɛwɔ mu sɛ mʼasɛm da kwan mu, nanso wobu me ɔtorofo; ɛwɔ mu sɛ menyɛɛ bɔne biara, nanso ne bɛmma no ama me apirakuru a enwu da.’
7 Ho är en sådana, som Job; som gabberi dricker såsom vatten,
Onipa bɛn na ɔte sɛ Hiob a ɔnom animtiaabu sɛ nsu?
8 Och går på vägenom med illgerningsmän, så att han vandrar med ogudaktiga män?
Ɔne amumɔyɛfo nantew; na ɔne atirimɔdenfo nso bɔ.
9 Ty han hafver sagt: Om än någor rätt färdig vore, så gäller han dock intet när Gudi.
Efisɛ ɔka se, ‘Sɛ onipa bɔ mmɔden sɛ ɔbɛsɔ Onyankopɔn ani a onnya so mfaso biara.’
10 Hörer mig, I vise män: Bort det, att Gud skulle vara ogudaktig, och den Allsmägtige orättvis;
“Enti mo mmarima a mowɔ ntease muntie me. Ɛmpare Onyankopɔn sɛ ɔbɛyɛ bɔne, sɛ Otumfo no bɛyɛ mfomso.
11 Utan han lönar menniskone, efter som hon hafver förtjent; och drabbar uppå hvar och en efter hans gerningar.
Nnipa nneyɛe so na ɔhwɛ tua wɔn ka; nea ɛfata ne nneyɛe na ɔma ɛba ne so.
12 Utan tvifvel, Gud fördömer ingen med orätt, och den Allsmägtige böjer icke rätten.
Ɛmfata sɛ wɔde mfomso susuw Onyankopɔn, na ɛmfata sɛ wɔde ntɛnkyew susuw Otumfo.
13 Ho hafver skickat det uppå jordene är, och ho hafver satt hela jordenes krets?
Hena na ɔde no sii asase so? Hena na ɔde wiase nyinaa hyɛɛ ne nsa?
14 Om han det toge sig före, kunde han allas anda och lif till sig samla;
Sɛ ɛyɛɛ ne pɛ na oyii ne Honhom ne nʼahome a,
15 Allt kött vorde tillhopa förgåendes, och menniskan vorde åter till asko igen.
anka adesamma nyinaa bɛbɔ mu ayera, na onipa bɛsan akɔ mfutuma mu.
16 Hafver du förstånd, så hör detta, och gif akt på mins tals röst.
“Sɛ mowɔ nhumu a, muntie eyi; muntie nea meka.
17 Skulle någon fördenskull tvinga rätten, att han hatar honom? Och derföre att du stolt äst, skulle du fördenskull fördöma den rättfärdiga?
So obi a okyi atɛntrenee betumi adi nnipa so? Mubetumi abu Ɔtreneeni kɛse no fɔ ana?
18 Skulle någor säga till Konungen: Du Belial? och till Förstarna: I ogudaktige?
Ɛnyɛ Ɔno na ɔka kyerɛ ahemfo se, ‘Mo so nni mfaso,’ na ɔka kyerɛɛ atitiriw se, ‘Moyɛ atirimɔdenfo,’
19 Den dock icke ser på Förstarnas person, och känner icke mer den härliga än den fattiga; förty de äro alle hans handaverk.
nea ɔnhwɛ mmapɔmma anim na onyiyi adefo ne ahiafo mu, efisɛ wɔn nyinaa yɛ ne nsa ano adwuma.
20 Med hast måste menniskorna dö, och om midnattstid förskräckas och förgås; de mägtige varda kraftlöse borttagne.
Wowuwu mmere tiaa bi mu, wɔ anadwo dasu mu; nnipa no ho wosow na wɔsen kɔ; ahoɔdenfo totɔ a emfi nipa.
21 Ty hans ögon se uppå hvars och ens vägar, och han skådar alla deras gånger.
“Nʼani hwɛ nnipa akwan; na ohu wɔn anammɔntu biara.
22 Intet mörker eller skygd är, att ogerningsmän måga sig der fördölja;
Baabiara nni hɔ a aduru sum, sum kabii, a amumɔyɛfo betumi ahintaw.
23 Ty det varder ingom tillstadt, att han kommer med Gud till rätta.
Ɛho nhia Onyankopɔn sɛ ɔbɛhwehwɛ nnipa mu bio, a enti ɛsɛ sɛ wɔba nʼanim begye atemmu.
24 Han förgör många stolta, som icke stå till att räkna; och sätter andra i deras stad;
Ɔbobɔ abirɛmpɔn gu a ɔnyɛ nhwehwɛmu biara, na ɔde afoforo sisi wɔn anan mu.
25 Derföre, att han känner deras gerningar; och omstörter dem om nattena, att de skola sönderkrossade varda.
Efisɛ ohu wɔn nneyɛe, otu wɔn gu anadwo na wɔdwerɛw wɔn.
26 Han kastar de ogudaktiga uti en hop, der man gerna ser det;
Otua wɔn amumɔyɛsɛm so ka wɔ faako a obiara betumi ahu wɔn,
27 Derföre, att de icke hafva följt honom efter, och förstodo ingen af hans vägar;
efisɛ wɔman fii nʼakyi kɔe na wɔampɛ nʼakwan biara anhwɛ.
28 Att de fattigas rop skulle komma inför honom, och han dens eländas rop höra måtte.
Wɔmaa ahiafo sufrɛ duu nʼanim na ɛma ɔtee mmɔborɔni su.
29 Om han frid gifver, ho vill fördöma? Och om han förskyler anletet, ho vill se uppå honom ibland folken och menniskorna?
Nanso sɛ ɔyɛ komm a, hena na obetumi abu no fɔ? Sɛ ɔde nʼanim hintaw nso a, hena na obehu no? Nanso odi onipa ne ɔman so pɛpɛɛpɛ,
30 Så låter han nu en skrymtare regera, till att plåga folket.
ɔmma onipa a onnim Nyame nni hene, sɛnea ɔrensum nnipa no mfiri.
31 För Guds skull vill jag lida talet, och icke förmenat.
“Sɛ ɛba sɛ onipa ka kyerɛ Onyankopɔn se, ‘Mayɛ bɔne na merenyɛ bɔne bio.
32 Hafver jag icke drabbat rätt, lär du mig bättre; hafver jag orätt handlat, vill jag icke göra så mer.
Kyerɛ me na minhu; na sɛ mayɛ bɔne a, merenyɛ saa bio.’
33 Man vänter nu svar af dig; ty du förkastar all ting, och du hafver begynt det, och icke jag. Vetst du nu något, så tala.
So ɛsɛ sɛ Onyankopɔn gyina nea woka so tua wo ka, wɔ bere a woayɛ sɛ worennu wo ho ana? Ɛsɛ sɛ wusi gyinae, ɛnyɛ me; enti ka nea wunim kyerɛ me.
34 Visa män låter jag väl tala, och en vis man hörer mig.
“Nnipa a wɔwɔ ntease pae mu ka, nimdefo a wotie me ka kyerɛ me se,
35 Men Job talar ovisliga, och hans ord äro icke vis.
‘Hiob nkasa nimdeɛ kwan so; aba biara nni ne kasa mu.’
36 Min Fader, låt Job försökt varda allt intill ändan, derföre att han vänder sig till orättfärdiga menniskor.
Ao, sɛ wɔsɔɔ Hiob hwɛ kɔɔ akyiri a anka eye, efisɛ oyiyii nsɛm ano sɛ omumɔyɛfo!
37 Han hafver utöfver sina synd ännu dertill hädat; derföre låt honom inför oss slagen varda; och träte sedan med sinom ordom inför Gud.
Ɔde atuatew ka ne bɔne ho; ɔde ahantan bɔ ne nsam gu yɛn so na ɔma ne nsɛm a ɔka tia Onyankopɔn no dɔɔso.”
