Job 34
1 Och Elihu svarade, och sade:
Ještě mluvil Elihu, a řekl:
2 Hörer, I vise, mitt tal, och I förståndige, akter på mig;
Poslouchejte, moudří, řečí mých, a rozumní, ušima pozorujte.
3 Ty örat pröfvar talet, och munnen smakar maten.
Nebo ucho řečí zkušuje, tak jako dásně okoušejí pokrmu.
4 Låt oss utvälja en dom, att vi måge emellan oss känna hvad godt är.
Soud sobě zvolme, a vyhledejme mezi sebou, co by bylo dobrého.
5 Ty Job hafver sagt: Jag är rättfärdig, och Gud hafver förvägrat mig min rätt.
Nebo řekl Job: Spravedliv jsem, a Bůh silný zavrhl při mou.
6 Jag måste ljuga, om jag än rätt hade; jag varder plågad af min skott, om jag än det intet förskyllat hade.
Své-liž bych pře ukrývati měl? Přeplněna jest bolestí rána má bez provinění.
7 Ho är en sådana, som Job; som gabberi dricker såsom vatten,
Který muž jest podobný Jobovi, ješto by pil posměch jako vodu?
8 Och går på vägenom med illgerningsmän, så att han vandrar med ogudaktiga män?
A že by všel v tovaryšství s činiteli nepravosti, a chodil by s lidmi nešlechetnými?
9 Ty han hafver sagt: Om än någor rätt färdig vore, så gäller han dock intet när Gudi.
Nebo řekl: Neprospívá to člověku líbiti se Bohu.
10 Hörer mig, I vise män: Bort det, att Gud skulle vara ogudaktig, och den Allsmägtige orättvis;
A protož, muži rozumní, poslouchejte mne. Odstup od Boha silného nešlechetnost a od Všemohoucího nepravost.
11 Utan han lönar menniskone, efter som hon hafver förtjent; och drabbar uppå hvar och en efter hans gerningar.
Nebo on podlé skutků člověka odplací, a podlé toho, jaká jest čí cesta, působí, aby to nalézal.
12 Utan tvifvel, Gud fördömer ingen med orätt, och den Allsmägtige böjer icke rätten.
A naprosto Bůh silný nečiní nic nešlechetně, a Všemohoucí nepřevrací soudu.
13 Ho hafver skickat det uppå jordene är, och ho hafver satt hela jordenes krets?
Kdo svěřil jemu zemi? A kdo zpořádal všecken okršlek?
14 Om han det toge sig före, kunde han allas anda och lif till sig samla;
Kdyby se na něj obrátil, a ducha jeho i duši jeho k sobě vzal,
15 Allt kött vorde tillhopa förgåendes, och menniskan vorde åter till asko igen.
Umřelo by všeliké tělo pojednou, a tak by člověk do prachu se navrátil.
16 Hafver du förstånd, så hör detta, och gif akt på mins tals röst.
Máš-li tedy rozum, poslyš toho, pusť v uši své hlas řečí mých.
17 Skulle någon fördenskull tvinga rätten, att han hatar honom? Och derföre att du stolt äst, skulle du fördenskull fördöma den rättfärdiga?
Ješto ten, kterýž by v nenávisti měl soud, zdaliž by panovati mohl? Èili toho, jenž jest svrchovaně spravedlivý, za nešlechetného vyhlásíš?
18 Skulle någor säga till Konungen: Du Belial? och till Förstarna: I ogudaktige?
Zdaliž sluší králi říci: Ó nešlechetný, a šlechticům: Ó bezbožní?
19 Den dock icke ser på Förstarnas person, och känner icke mer den härliga än den fattiga; förty de äro alle hans handaverk.
Mnohem méně tomu, kterýž nepřijímá osob knížat, aniž u něho má přednost urozený před nuzným; nebo dílo rukou jeho jsou všickni.
20 Med hast måste menniskorna dö, och om midnattstid förskräckas och förgås; de mägtige varda kraftlöse borttagne.
V okamžení umírají, třebas o půl noci postrčeni bývají lidé, a pomíjejí, a zachvácen bývá silný ne rukou lidskou.
21 Ty hans ögon se uppå hvars och ens vägar, och han skådar alla deras gånger.
Nebo oči jeho hledí na cesty člověka, a všecky kroky jeho on spatřuje.
22 Intet mörker eller skygd är, att ogerningsmän måga sig der fördölja;
Neníť žádných temností, ani stínu smrti, kdež by se skryli činitelé nepravosti.
23 Ty det varder ingom tillstadt, att han kommer med Gud till rätta.
Aniž zajisté vzkládá na koho více, tak aby se s Bohem silným souditi mohl.
24 Han förgör många stolta, som icke stå till att räkna; och sätter andra i deras stad;
Pyšné stírá bez počtu, a postavuje jiné na místa jejich.
25 Derföre, att han känner deras gerningar; och omstörter dem om nattena, att de skola sönderkrossade varda.
Nebo zná skutky jejich; pročež na ně obrací noc, a potříni bývají.
26 Han kastar de ogudaktiga uti en hop, der man gerna ser det;
Jakožto bezbožné rozráží je na místě patrném,
27 Derföre, att de icke hafva följt honom efter, och förstodo ingen af hans vägar;
Proto že odstoupili od něho, a žádných cest jeho nešetřili,
28 Att de fattigas rop skulle komma inför honom, och han dens eländas rop höra måtte.
Aby dokázal, že připouští k sobě křik nuzného, a volání chudých že vyslýchá.
29 Om han frid gifver, ho vill fördöma? Och om han förskyler anletet, ho vill se uppå honom ibland folken och menniskorna?
(Nebo když on spokojí, kdo znepokojí? A když skryje tvář svou, kdo jej spatří?) Tak celý národ, jako i každého člověka jednostejně,
30 Så låter han nu en skrymtare regera, till att plåga folket.
Aby nekraloval člověk pokrytý, aby nebylo lidem ourazu.
31 För Guds skull vill jag lida talet, och icke förmenat.
Jistě žeť k Bohu silnému raději toto mluveno býti má: Ponesuť, nezruším.
32 Hafver jag icke drabbat rätt, lär du mig bättre; hafver jag orätt handlat, vill jag icke göra så mer.
Mimo to, nevidím-li čeho, ty vyuč mne; jestliže jsem nepravost páchal, neučiním toho víc.
33 Man vänter nu svar af dig; ty du förkastar all ting, och du hafver begynt det, och icke jag. Vetst du nu något, så tala.
Nebo zdali vedlé tvého zdání odplacovati má, že bys ty toho neliboval, že bys ono zvoloval, a ne on? Pakli co víš jiného, mluv.
34 Visa män låter jag väl tala, och en vis man hörer mig.
Muži rozumní se mnou řeknou, i každý moudrý poslouchaje mne,
35 Men Job talar ovisliga, och hans ord äro icke vis.
Že Job hloupě mluví, a slova jeho nejsou rozumná.
36 Min Fader, låt Job försökt varda allt intill ändan, derföre att han vänder sig till orättfärdiga menniskor.
Ó by zkušen byl Job dokonale, pro odmlouvání nám jako lidem nepravým,
37 Han hafver utöfver sina synd ännu dertill hädat; derföre låt honom inför oss slagen varda; och träte sedan med sinom ordom inför Gud.
Poněvadž k hříchu svému přidává i nešlechetnost, mezi námi také jen chloubu svou vynáší, a rozmnožuje řeči své proti Bohu.
