Job 33
1 Hör dock, Job, mitt tal, och gif akt på all min ord.
“Ama şimdi lütfen sözümü dinle, Eyüp, Söyleyeceğim her şeye kulak ver.
2 Si, jag låter min mun upp, och min tunga skall tala i minom mun;
Ağzımı açtım açacağım, Söyleyeceklerim dilimin ucunda.
3 Mitt hjerta skall tala rätt, och mine läppar skola säga ett rent förstånd.
Sözlerim temiz bir yürekten çıkıyor, Dudaklarım bildiklerini içtenlikle söylüyor.
4 Guds Ande hafver gjort mig, och dens Allsmägtigas Ande hafver gifvit mig lif.
Beni Tanrı'nın Ruhu yarattı, Her Şeye Gücü Yeten'in soluğu yaşam veriyor bana.
5 Kan du, så svara mig; kom fram jemte mig.
Elinden gelirse beni yanıtla, Kendini hazırla, karşımda dur.
6 Si, jag hörer Gudi till, såsom du säger, och utaf jord är jag också gjord.
Tanrı'nın önünde ben de tıpkı senin gibiyim, Ben de balçıktan yaratıldım.
7 Dock du torf icke förfäras för mig, och min hand skall icke vara dig för svår.
Onun için dehşetim seni yıldırmasın, Baskım sana ağır gelmesin.
8 Du hafver talat för min öron; dins ords röst måste jag höra.
“Sesin hâlâ kulaklarımda, Şöyle demiştin:
9 Jag är ren och utan all last, oskyldig, och hafver ingen synd.
‘Ben kusursuz ve günahsızım, Temiz ve suçsuzum.
10 Si, han hafver funnit en sak emot mig, derföre håller han mig för sin fienda;
Yine de Tanrı bana karşı bahane arıyor, Beni düşman görüyor.
11 Han hafver satt min fot i stocken, och förvarat alla mina vägar.
Ayaklarımı tomruğa vuruyor, Yollarımı gözetliyor.’
12 Si, rätt derutaf besluter jag emot dig, att du icke äst rättfärdig; ty Gud är mer än en menniska.
“Ama sana şunu söyleyeyim, Bu konuda haksızsın. Çünkü Tanrı insandan büyüktür.
13 Hvi vill du träta med honom, att han icke gör dig räkenskap på allt det han gör?
İnsanın hiçbir sözünü yanıtlamıyor diye Niçin O'nunla çekişiyorsun?
14 Om Gud en gång något befaller, skall man då icke först se derefter, om det rätt är.
Çünkü insan anlamasa da, Tanrı şu ya da bu yolla konuşur.
15 Uti synenes dröm om nattene, när sömnen faller uppå menniskorna, när de sofva på sängene;
Rüyada, geceleyin görümde, İnsanları ağır uyku basınca, Yatakta yatarlarken,
16 Då öppnar han menniskors öra; och förskräcker dem, och näpser dem;
Kulaklarına konuşur, Uyarısıyla onları korkutur;
17 På det han skall vända menniskona ifrån olycko, och förvara henne för öfvermod.
Onları yaptıkları kötülükten döndürmek, Gururdan uzak tutmak,
18 Han skonar hennes själ för förderf, och hans lif, att det icke skall falla i svärdet;
Canlarını çukurdan, Hayatlarını ölümden kurtarmak için.
19 Och näpser honom med sveda uppå hans säng, och all hans ben mägteliga;
İnsan yatağında acılarla, Kemiklerinde dinmez sızılarla yola getirilir.
20 Och far så med honom, att honom vämjes vid maten, och hans sjal icke hafver lust till att äta.
Öyle ki, içi yemek kaldırmaz, En lezzetli yiyecekten tiksinir.
21 Hans kött försvinner, så att man intet ser det, och hans ben förkrossas, så att man icke gerna ser dem;
Eti erir, görünmez olur, Gözükmeyen kemikleri ortaya çıkar.
22 Att hans själ nalkas till förderf, och hans lif till de döda.
Canı çukura, Hayatı ölüm meleklerine yaklaşır.
23 Om nu en Ängel, en af tusende, trädde fram för honom, till att förkunna menniskone Guds rättfärdighet;
“Yine de insana doğruyu bildirmek için Yanında bir melek, bin melekten biri Arabulucu olarak bulunursa,
24 Då skall han förbarma sig öfver honom, och säga: Han skall förlossad varda, att han icke skall fara neder i förderfvet; ty jag hafver funnit en försoning.
Ona lütfeder de, ‘Onu ölüm çukuruna inmekten kurtar, Ben fidyeyi buldum’ derse,
25 Hans kött komme sig till igen, såsom i ungdomen, och låt honom åter varda ung igen.
Eti çocuk eti gibi yenilenir, Gençlik günlerine döner.
26 Han skall bedja Gud, den skall bevisa honom nåder; han skall se sitt ansigte med glädje, och skall vedergälla menniskone hennes rättfärdighet.
Dua ettiğinde Tanrı ondan hoşnut kalır, O da Tanrı'nın yüzünü görüp sevinir. Tanrı onun durumunu düzeltir.
27 Han skall för menniskomen bekänna, och säga: Jag hafver syndat och illa gjort, och mig är ännu för litet skedt.
Sonra insanların önünde türkü çağırır: ‘Günah işleyip doğru yoldan saptım, Ama Tanrı hak ettiğim cezayı vermedi bana,
28 Han hafver förlossat mina själ, att hon icke skulle komma i förderf; utan mitt lif skulle få se ljuset.
Canımı çukura inmekten O kurtardı, Işığı görmek için yaşayacağım.’
29 Si, allt detta gör Gud två eller tre gångor med hvarjom och enom;
“İşte, insanın canını çukurdan çıkarmak, Onu yaşam ışığıyla aydınlatmak için Tanrı bütün bunları iki kez, Hatta üç kez yapar.
30 På det han skall hemta hans själ igen utu förderfvet; och upplyser honom med de lefvandes ljuse.
31 Gif akt häruppå, Job, och hör härtill, och tig, att jag må tala.
“İyi dinle, Eyüp, kulak ver, Sen sus, ben konuşacağım.
32 Men hafver du något att tala, så svara mig. Säg, äst du rättfärdig; jag vill gerna hörat.
Söyleyeceğin bir şey varsa söyle, Çünkü seni haklı çıkarmak isterim.
33 Hafver du ock intet, så hör mig, och tig; jag vill lära dig visdom.
Yoksa, beni dinle, Sus da sana bilgelik öğreteyim.”
