Job 33
1 Hör dock, Job, mitt tal, och gif akt på all min ord.
“Ko ia ʻoku ou kole kiate koe ʻe Siope, fakafanongo ki heʻeku ngaahi fakamatala, mo ke tokanga ki heʻeku lea kotoa pē.
2 Si, jag låter min mun upp, och min tunga skall tala i minom mun;
Vakai, kuo u faʻai eni ʻa hoku ngutu, kuo lea ʻa hoku ʻelelo ʻi hoku ngutu.
3 Mitt hjerta skall tala rätt, och mine läppar skola säga ett rent förstånd.
Te u lea au mei he totonu ʻo hoku loto: pea ʻe mahino ʻae ʻilo ʻe lea ʻaki ʻe hoku loungutu.
4 Guds Ande hafver gjort mig, och dens Allsmägtigas Ande hafver gifvit mig lif.
Naʻe ngaohi au ʻe he Laumālie ʻoe ʻOtua, pea ko e mānava ʻoe Māfimafi kuo ne foaki ʻae moʻui kiate au.
5 Kan du, så svara mig; kom fram jemte mig.
Kapau te ke faʻa tali au, pea fokotuʻu hokohoko pe hoʻo ngaahi lea, tuʻu hake ʻi hoku ʻao.
6 Si, jag hörer Gudi till, såsom du säger, och utaf jord är jag också gjord.
Vakai, ʻoku ou tatau mo koe ʻi he ʻao ʻoe ʻOtua: kuo ngaohi foki au mei he ʻumea.
7 Dock du torf icke förfäras för mig, och min hand skall icke vara dig för svår.
ʻE ʻikai fakamanavahēʻi koe ʻe haʻaku fakailifia, pea ʻe ʻikai mamafa ʻa hoku nima kiate koe.
8 Du hafver talat för min öron; dins ords röst måste jag höra.
“Ko e moʻoni kuo ke lea ʻi hoku telinga, pea kuo u ongoʻi ʻae leʻo ʻo hoʻo ngaahi lea, ʻo pehē,
9 Jag är ren och utan all last, oskyldig, och hafver ingen synd.
‘ʻOku ou maʻa taʻehaangahala, ʻoku ou māʻoniʻoni; pea ʻoku ʻikai ha hia ʻiate au.
10 Si, han hafver funnit en sak emot mig, derföre håller han mig för sin fienda;
Vakai, ʻoku ne kumi ʻae meʻa ke u kovi ai, ʻoku ne lauʻi au ko hono fili,
11 Han hafver satt min fot i stocken, och förvarat alla mina vägar.
ʻOku ne ʻai hoku vaʻe ki he meʻa fakamaʻu vaʻe, ʻoku ne vakaiʻi ʻa hoku ʻalunga kotoa pē.’
12 Si, rätt derutaf besluter jag emot dig, att du icke äst rättfärdig; ty Gud är mer än en menniska.
“Vakai eni, ʻoku ʻikai te ke tonuhia: te u talia koe, he ʻoku lahi ʻae ʻOtua ki he tangata.
13 Hvi vill du träta med honom, att han icke gör dig räkenskap på allt det han gör?
He ko e hā ʻoku ke fai ai mo ia? Koeʻuhi ʻoku ʻikai fakahā ʻe ia ʻae ʻuhinga ʻo ʻene ngaahi ngāue.
14 Om Gud en gång något befaller, skall man då icke först se derefter, om det rätt är.
Ka ʻoku lea ʻae ʻOtua ʻo tuʻo taha, ʻio, ʻo tuʻo ua, ka ʻoku ʻikai tokangaʻi ia ʻe he tangata.
15 Uti synenes dröm om nattene, när sömnen faller uppå menniskorna, när de sofva på sängene;
ʻI he misi, ʻi he meʻa hā mai ʻoe poʻuli, ʻi he tō ʻae mohe maʻu ki he kakai, ʻi he tulemohe ʻi he mohenga;
16 Då öppnar han menniskors öra; och förskräcker dem, och näpser dem;
ʻOku ne toki fakaongo ʻae telinga ʻoe kakai, ʻo ne pulusi ʻa honau akonakiʻi,
17 På det han skall vända menniskona ifrån olycko, och förvara henne för öfvermod.
Koeʻuhi ke ne taʻofi ʻae tangata mei heʻene ngāue ʻaʻana, pea fufū ʻae fielahi mei he tangata.
18 Han skonar hennes själ för förderf, och hans lif, att det icke skall falla i svärdet;
ʻOku ne taʻofi mai hono laumālie mei he luo, mo ʻene moʻui ke ʻoua naʻa ʻauha ʻi he heletā.
19 Och näpser honom med sveda uppå hans säng, och all hans ben mägteliga;
Pea ʻoku ne tautea foki ia ʻaki ʻae mamahi ʻi hono mohenga, mo hono ngaahi hui ʻaki ʻae mamahi lahi:
20 Och far så med honom, att honom vämjes vid maten, och hans sjal icke hafver lust till att äta.
Ko ia ʻoku fehiʻa ai ʻene moʻui ki he mā, mo hono laumālie ki he meʻakai ifo lelei.
21 Hans kött försvinner, så att man intet ser det, och hans ben förkrossas, så att man icke gerna ser dem;
ʻOku fakaʻaʻau ʻo ʻosi ʻa hono kakano, ʻo ʻikai ʻiloa; pea ʻoku tuʻu mai hono ngaahi hui naʻe ʻikai hā mai.
22 Att hans själ nalkas till förderf, och hans lif till de döda.
ʻIo, ʻoku ʻunuʻunu atu hono laumālie ki he faʻitoka, mo ʻene moʻui ki he kau fakaʻauha.
23 Om nu en Ängel, en af tusende, trädde fram för honom, till att förkunna menniskone Guds rättfärdighet;
“Kapau ʻe ʻiate ia ha faifekau, ko e fakamatala, ko e taha mei he toko taha afe, ke fakahā ki he tangata ʻene māʻoniʻoni:
24 Då skall han förbarma sig öfver honom, och säga: Han skall förlossad varda, att han icke skall fara neder i förderfvet; ty jag hafver funnit en försoning.
ʻOku toki ʻaloʻofa ai ia kiate ia, ʻo ne pehē, “Fakamoʻui ia mei he ʻalu hifo ki he luo: kuo u ʻiloʻi ʻae huhuʻi.”
25 Hans kött komme sig till igen, såsom i ungdomen, och låt honom åter varda ung igen.
ʻE moʻui lelei hake hono sino ʻi ha tamasiʻi: ʻe toe foki ia ki he ngaahi ʻaho ʻo ʻene kei siʻi:
26 Han skall bedja Gud, den skall bevisa honom nåder; han skall se sitt ansigte med glädje, och skall vedergälla menniskone hennes rättfärdighet.
ʻE lotu ia ki he ʻOtua, pea ʻe tokanga ia ki ai: pea ʻe mamata ia ki hono fofonga ʻi he fiefia: he te ne totongi ki he tangata ʻa ʻene māʻoniʻoni.
27 Han skall för menniskomen bekänna, och säga: Jag hafver syndat och illa gjort, och mig är ännu för litet skedt.
ʻOku ne vakai ki he kakai, pea ka pehē ʻe ha taha, ‘Kuo u angahala, pea fakakehe ʻaia ʻoku totonu, pea kuo taʻeʻaonga ia kiate au;
28 Han hafver förlossat mina själ, att hon icke skulle komma i förderf; utan mitt lif skulle få se ljuset.
ʻE fakahaofi ʻe ia ʻa hono laumālie ke ʻoua naʻa ʻalu hifo ki he luo, pea ʻe mamata ʻene moʻui ki he maama.
29 Si, allt detta gör Gud två eller tre gångor med hvarjom och enom;
“Vakai, ʻoku faʻa fai ʻe he ʻOtua ʻae ngaahi meʻa ni kotoa pē koeʻuhi ko e tangata,
30 På det han skall hemta hans själ igen utu förderfvet; och upplyser honom med de lefvandes ljuse.
Ke ne toe ʻomi ai hono laumālie mei he luo, pea ne fakamaama ia ʻaki ʻae maama ʻoe moʻui.
31 Gif akt häruppå, Job, och hör härtill, och tig, att jag må tala.
Tokanga, ʻe Siope, fakafanongo kiate au: ke ke longo pe, kau lea.
32 Men hafver du något att tala, så svara mig. Säg, äst du rättfärdig; jag vill gerna hörat.
Kapau ʻoku ai haʻo lea, tali mai: lea, he ko hoku loto ke ke tonuhia.
33 Hafver du ock intet, så hör mig, och tig; jag vill lära dig visdom.
Kapau ʻoku ʻikai, fakafanongo kiate au: ke ke longo pē, kau akonekina koe ke ke poto.
