Job 32
1 Då vände de tre män åter att svara Job; efter han höll sig rättfärdigan.
Tada prestaše ona tri èovjeka odgovarati Jovu, jer se èinjaše da je pravedan.
2 Men Elihu, Baracheels son, af Bus af Kams slägte, vardt vreder uppå Job, att han höll sina själ rättfärdigare än Gud.
A Elijuj sin Varahilov od Vuza, roda Ramova, razgnjevi se na Jova što se sam graðaše pravedniji od Boga;
3 Ock vardt han vred uppå de tre hans vänner, att de intet svar funno, och dock fördömde Job.
I na tri prijatelja njegova razgnjevi se što ne naðoše odgovora i opet osuðivahu Jova.
4 Ty Elihu hade bidt, så länge de hade talat med Job, efter de voro äldre än han.
Jer Elijuj èekaše dokle oni govorahu s Jovom, jer bijahu stariji od njega.
5 Derföre, då, han såg, att intet svar var i de tre mäns mun, vardt han vred.
Pa kad vidje Elijuj da nema odgovora u ustima ona tri èovjeka, raspali se gnjev njegov.
6 Och så svarade Elihu, Baracheels son, af Bus, och sade: Jag är ung, och I ären gamle, derföre hafver jag skytt, och fruktat bevisa min konst på eder.
I progovori Elijuj sin Varahilov od Vuza, i reèe: ja sam najmlaði, a vi ste starci, zato se bojah i ne smijah vam kazati što mislim.
7 Jag tänkte: Låt åren tala, och åldren bevisa vishet.
Mišljah: neka govori starost, i mnoge godine neka objave mudrost.
8 Men anden är i menniskone, och dens Allsmägtigas Ande gör henne förståndiga.
Ali je duh u ljudima, i duh svemoguæega urazumljuje ih.
9 Mästarena äro icke de visaste, och de gamle förstå icke hvad rätt är.
Veliki nijesu svagda mudri, i starci ne znaju svagda šta je pravo.
10 Derföre vill jag ock tala; hör härtill, jag vill ock bevisa mina konst.
Zato velim: poslušaj me da kažem i ja kako mislim.
11 Si, jag hafver bidt, medan I talat hafven; jag hafver gifvit akt på edart förstånd, tilldess I hafven gjort en ända på edart tal.
Eto, èekao sam da vi izgovorite, slušao sam razloge vaše dokle izviðaste besjedu.
12 Och jag hafver haft akt uppå eder, och si, ingen är ibland eder, som Job straffa, eller till hans ord svara kan.
Pazio sam, ali gle, nijedan od vas ne sapre Jova, ne odgovori na njegove rijeèi.
13 I mågen tilläfventyrs säga: Vi hafve drabbat på vishetena, att Gud hafver bortkastat honom, och ingen annar.
Može biti da æete reæi: naðosmo mudrost, Bog æe ga oboriti, ne èovjek.
14 Det talet gör mig icke fyllest; jag vill intet svara honom, efter som I taladen.
Nije na me upravio besjede, ni ja mu neæu odgovarati vašim rijeèima.
15 Ack! de uppgifvas, och kunna intet mer svara; de kunna intet mer tala.
Smeli su se, ne odgovaraju više, nestalo im je rijeèi.
16 Efter jag nu bidt hafver, och de kunna intet tala; förty de stå tyste, och svara intet mer;
Èekao sam, ali ne govore, stadoše, i više ne odgovaraju.
17 Vill jag dock svara min part, och bevisa mina konst;
Odgovoriæu i ja za se, kazaæu i ja kako mislim.
18 Ty jag är så full med ordom, att min ande ängslas i minom buk.
Jer sam pun rijeèi, tijesno je duhu u meni.
19 Si, min buk är såsom must, dem tilltäppt är, hvilken ny fat sönderslår.
Gle, trbuh je moj kao vino bez oduške, i raspukao bi se kao nov mijeh.
20 Jag måste tala, att jag må få andas; jag måste upplycka mina läppar och svara.
Govoriæu da odahnem, otvoriæu usne svoje, i odgovoriæu.
21 Jag vill på ingens person se, och ingo mennisko till vilja tala;
Neæu gledati ko je ko, i èovjeku æu govoriti bez laskanja.
22 Förty jag vet icke, om jag så gjorde, om min skapare innan en kort tid mig borttagandes vorde.
Jer ne umijem laskati; odmah bi me uzeo tvorac moj.
