Job 32
1 Då vände de tre män åter att svara Job; efter han höll sig rättfärdigan.
Omiserunt autem tres viri isti respondere Iob, eo quod iustus sibi videretur.
2 Men Elihu, Baracheels son, af Bus af Kams slägte, vardt vreder uppå Job, att han höll sina själ rättfärdigare än Gud.
Et iratus, indignatusque est Eliu filius Barachel Buzites, de cognatione Ram: iratus est autem adversum Iob, eo quod iustum se esse diceret coram Deo.
3 Ock vardt han vred uppå de tre hans vänner, att de intet svar funno, och dock fördömde Job.
Porro adversum amicos eius indignatus est, eo quod non invenissent responsionem rationabilem, sed tantummodo condemnassent Iob.
4 Ty Elihu hade bidt, så länge de hade talat med Job, efter de voro äldre än han.
Igitur Eliu expectavit Iob loquentem: eo quod seniores essent qui loquebantur.
5 Derföre, då, han såg, att intet svar var i de tre mäns mun, vardt han vred.
Cum autem vidisset quod tres respondere non potuissent, iratus est vehementer.
6 Och så svarade Elihu, Baracheels son, af Bus, och sade: Jag är ung, och I ären gamle, derföre hafver jag skytt, och fruktat bevisa min konst på eder.
Respondensque Eliu filius Barachel Buzites, dixit: Iunior sum tempore, vos autem antiquiores, idcirco demisso capite, veritus sum vobis indicare meam sententiam.
7 Jag tänkte: Låt åren tala, och åldren bevisa vishet.
Sperabam enim quod ætas prolixior loqueretur, et annorum multitudo doceret sapientiam.
8 Men anden är i menniskone, och dens Allsmägtigas Ande gör henne förståndiga.
Sed, ut video, Spiritus est in hominibus, et inspiratio Omnipotentis dat intelligentiam.
9 Mästarena äro icke de visaste, och de gamle förstå icke hvad rätt är.
Non sunt longævi sapientes, nec senes intelligunt iudicium.
10 Derföre vill jag ock tala; hör härtill, jag vill ock bevisa mina konst.
Ideo dicam: Audite me, ostendam vobis etiam ego meam sapientiam.
11 Si, jag hafver bidt, medan I talat hafven; jag hafver gifvit akt på edart förstånd, tilldess I hafven gjort en ända på edart tal.
Expectavi enim sermones vestros, audivi prudentiam vestram, donec disceptaremini sermonibus:
12 Och jag hafver haft akt uppå eder, och si, ingen är ibland eder, som Job straffa, eller till hans ord svara kan.
Et donec putabam vos aliquid dicere, considerabam: sed, ut video, non est qui possit arguere Iob, et respondere ex vobis sermonibus eius.
13 I mågen tilläfventyrs säga: Vi hafve drabbat på vishetena, att Gud hafver bortkastat honom, och ingen annar.
Ne forte dicatis: Invenimus sapientiam, Deus proiecit eum, non homo.
14 Det talet gör mig icke fyllest; jag vill intet svara honom, efter som I taladen.
Nihil locutus est mihi, et ego non secundum sermones vestros respondebo illi.
15 Ack! de uppgifvas, och kunna intet mer svara; de kunna intet mer tala.
Extimuerunt, nec responderunt ultra, abstuleruntque a se eloquia.
16 Efter jag nu bidt hafver, och de kunna intet tala; förty de stå tyste, och svara intet mer;
Quoniam igitur expectavi, et non sunt locuti: steterunt, nec ultra responderunt:
17 Vill jag dock svara min part, och bevisa mina konst;
Respondebo et ego partem meam, et ostendam scientiam meam.
18 Ty jag är så full med ordom, att min ande ängslas i minom buk.
Plenus sum enim sermonibus, et coarctat me spiritus uteri mei.
19 Si, min buk är såsom must, dem tilltäppt är, hvilken ny fat sönderslår.
En venter meus quasi mustum absque spiraculo, quod lagunculas novas disrumpit.
20 Jag måste tala, att jag må få andas; jag måste upplycka mina läppar och svara.
Loquar, et respirabo paululum: aperiam labia mea, et respondebo.
21 Jag vill på ingens person se, och ingo mennisko till vilja tala;
Non accipiam personam viri, et Deum homini non æquabo.
22 Förty jag vet icke, om jag så gjorde, om min skapare innan en kort tid mig borttagandes vorde.
Nescio enim quamdiu subsistam, et si post modicum tollat me Factor meus.
