Job 32

1 Då vände de tre män åter att svara Job; efter han höll sig rättfärdigan.

Quei tre uomini cessarono di rispondere a Giobbe perché egli si credeva giusto.

2 Men Elihu, Baracheels son, af Bus af Kams slägte, vardt vreder uppå Job, att han höll sina själ rättfärdigare än Gud.

Allora l’ira di Elihu, figliuolo di Barakeel il Buzita, della tribù di Ram, s’accese:

3 Ock vardt han vred uppå de tre hans vänner, att de intet svar funno, och dock fördömde Job.

s’accese contro Giobbe, perché riteneva giusto sé stesso anziché Dio; s’accese anche contro i tre amici di lui perché non avean trovato che rispondere, sebbene condannassero Giobbe.

4 Ty Elihu hade bidt, så länge de hade talat med Job, efter de voro äldre än han.

Ora, siccome quelli erano più attempati di lui,

5 Derföre, då, han såg, att intet svar var i de tre mäns mun, vardt han vred.

Elihu aveva aspettato a parlare a Giobbe; ma quando vide che dalla bocca di quei tre uomini non usciva più risposta, s’accese d’ira.

6 Och så svarade Elihu, Baracheels son, af Bus, och sade: Jag är ung, och I ären gamle, derföre hafver jag skytt, och fruktat bevisa min konst på eder.

Ed Elihu, figliuolo di Barakeel il Buzita, rispose e disse: “Io son giovine d’età e voi siete vecchi; perciò mi son tenuto indietro e non ho ardito esporvi il mio pensiero.

7 Jag tänkte: Låt åren tala, och åldren bevisa vishet.

Dicevo: “Parleranno i giorni, e il gran numero degli anni insegnerà la sapienza”.

8 Men anden är i menniskone, och dens Allsmägtigas Ande gör henne förståndiga.

Ma, nell’uomo, quel che lo rende intelligente è lo spirito, è il soffio dell’Onnipotente.

9 Mästarena äro icke de visaste, och de gamle förstå icke hvad rätt är.

Non quelli di lunga età sono sapienti, né i vecchi son quelli che comprendono il giusto.

10 Derföre vill jag ock tala; hör härtill, jag vill ock bevisa mina konst.

Perciò dico: “Ascoltatemi; vi esporrò anch’io il mio pensiero”.

11 Si, jag hafver bidt, medan I talat hafven; jag hafver gifvit akt på edart förstånd, tilldess I hafven gjort en ända på edart tal.

Ecco, ho aspettato i vostri discorsi, ho ascoltato i vostri argomenti, mentre andavate cercando altre parole.

12 Och jag hafver haft akt uppå eder, och si, ingen är ibland eder, som Job straffa, eller till hans ord svara kan.

V’ho seguito attentamente, ed ecco, nessun di voi ha convinto Giobbe, nessuno ha risposto alle sue parole.

13 I mågen tilläfventyrs säga: Vi hafve drabbat på vishetena, att Gud hafver bortkastat honom, och ingen annar.

Non avete dunque ragione di dire: “Abbiam trovato la sapienza! Dio soltanto lo farà cedere; non l’uomo!”

14 Det talet gör mig icke fyllest; jag vill intet svara honom, efter som I taladen.

Egli non ha diretto i suoi discorsi contro a me, ed io non gli risponderò colle vostre parole.

15 Ack! de uppgifvas, och kunna intet mer svara; de kunna intet mer tala.

Eccoli sconcertati! non rispondon più, non trovan più parole.

16 Efter jag nu bidt hafver, och de kunna intet tala; förty de stå tyste, och svara intet mer;

Ed ho aspettato che non parlassero più, che restassero e non rispondessero più.

17 Vill jag dock svara min part, och bevisa mina konst;

Ma ora risponderò anch’io per mio conto, esporrò anch’io il mio pensiero!

18 Ty jag är så full med ordom, att min ande ängslas i minom buk.

Perché son pieno di parole, e lo spirito ch’è dentro di me mi stimola.

19 Si, min buk är såsom must, dem tilltäppt är, hvilken ny fat sönderslår.

Ecco, il mio seno è come vin rinchiuso, è simile ad otri pieni di vin nuovo, che stanno per scoppiare.

20 Jag måste tala, att jag må få andas; jag måste upplycka mina läppar och svara.

Parlerò dunque e mi solleverò, aprirò le labbra e risponderò!

21 Jag vill på ingens person se, och ingo mennisko till vilja tala;

E lasciate ch’io parli senza riguardi personali, senza adulare alcuno;

22 Förty jag vet icke, om jag så gjorde, om min skapare innan en kort tid mig borttagandes vorde.

poiché adulare io non so; se lo facessi, il mio Fattore tosto mi torrebbe di mezzo.