Job 32
1 Då vände de tre män åter att svara Job; efter han höll sig rättfärdigan.
So these three men ceased to answer Job, because he was righteous in his own eyes.
2 Men Elihu, Baracheels son, af Bus af Kams slägte, vardt vreder uppå Job, att han höll sina själ rättfärdigare än Gud.
Then was kindled the wrath of Elihu, the son of Barachel, the Buzite, of the family of Ram; against Job was his wrath kindled, because he accounted himself righteous rather than God.
3 Ock vardt han vred uppå de tre hans vänner, att de intet svar funno, och dock fördömde Job.
Against his three friends also was his wrath kindled, because they had not found an answer, and yet had condemned Job.
4 Ty Elihu hade bidt, så länge de hade talat med Job, efter de voro äldre än han.
Now Elihu had delayed to reply to Job, because they were older than himself.
5 Derföre, då, han såg, att intet svar var i de tre mäns mun, vardt han vred.
But when Elihu saw that there was no answer in the mouth of these three men, his wrath was kindled.
6 Och så svarade Elihu, Baracheels son, af Bus, och sade: Jag är ung, och I ären gamle, derföre hafver jag skytt, och fruktat bevisa min konst på eder.
Then spake Elihu, the son of Barachel, the Buzite, and said: I am young, and ye are very old; Therefore I was afraid, And durst not make known to you my opinion.
7 Jag tänkte: Låt åren tala, och åldren bevisa vishet.
I said, “Days should speak, And the multitude of years should teach wisdom.”
8 Men anden är i menniskone, och dens Allsmägtigas Ande gör henne förståndiga.
But it is the spirit in man, Even the inspiration of the Almighty, that giveth him understanding.
9 Mästarena äro icke de visaste, och de gamle förstå icke hvad rätt är.
Great men are not always wise, Nor do the aged always understand what is right.
10 Derföre vill jag ock tala; hör härtill, jag vill ock bevisa mina konst.
Therefore, I pray, listen to me: I also will declare my opinion.
11 Si, jag hafver bidt, medan I talat hafven; jag hafver gifvit akt på edart förstånd, tilldess I hafven gjort en ända på edart tal.
Behold, I have waited for your words, I have listened to your arguments, Whilst ye searched out what to say;
12 Och jag hafver haft akt uppå eder, och si, ingen är ibland eder, som Job straffa, eller till hans ord svara kan.
Yea, I have attended to you; And behold, none of you hath refuted Job, Nor answered his words.
13 I mågen tilläfventyrs säga: Vi hafve drabbat på vishetena, att Gud hafver bortkastat honom, och ingen annar.
Say not, then, “We have found out wisdom; God must conquer him, not man.”
14 Det talet gör mig icke fyllest; jag vill intet svara honom, efter som I taladen.
He hath not directed his discourse against me, And with speeches like yours will I not answer him.
15 Ack! de uppgifvas, och kunna intet mer svara; de kunna intet mer tala.
They were confounded! they answered no more! They could say nothing!
16 Efter jag nu bidt hafver, och de kunna intet tala; förty de stå tyste, och svara intet mer;
I waited, but they spake not; They stood still; they answered no more!
17 Vill jag dock svara min part, och bevisa mina konst;
Therefore will I answer, on my part; I also will show my opinion.
18 Ty jag är så full med ordom, att min ande ängslas i minom buk.
For I am full of matter; The spirit within me constraineth me.
19 Si, min buk är såsom must, dem tilltäppt är, hvilken ny fat sönderslår.
Behold, my bosom is as wine that hath no vent; Like bottles of new wine, which are bursting.
20 Jag måste tala, att jag må få andas; jag måste upplycka mina läppar och svara.
I will speak, that I may be relieved; I will open my lips and answer.
21 Jag vill på ingens person se, och ingo mennisko till vilja tala;
I will not be partial to any man's person, Nor will I flatter any man.
22 Förty jag vet icke, om jag så gjorde, om min skapare innan en kort tid mig borttagandes vorde.
For I know not how to flatter; Soon would my Maker take me away.
