Job 32

1 Då vände de tre män åter att svara Job; efter han höll sig rättfärdigan.

So these three men ceased to answer Job, because he was righteous in his own eyes.

2 Men Elihu, Baracheels son, af Bus af Kams slägte, vardt vreder uppå Job, att han höll sina själ rättfärdigare än Gud.

Then was kindled the wrath of Elihu the son of Barachel the Buzite, of the family of Ram; against Job was his wrath kindled, because he justified himself rather than God.

3 Ock vardt han vred uppå de tre hans vänner, att de intet svar funno, och dock fördömde Job.

Also against his three friends was his wrath kindled, because they had found no answer, and yet had condemned Job.

4 Ty Elihu hade bidt, så länge de hade talat med Job, efter de voro äldre än han.

Now Elihu had waited to speak unto Job, because they were older than he.

5 Derföre, då, han såg, att intet svar var i de tre mäns mun, vardt han vred.

And when Elihu saw that there was no answer in the mouth of these three men, his wrath was kindled.

6 Och så svarade Elihu, Baracheels son, af Bus, och sade: Jag är ung, och I ären gamle, derföre hafver jag skytt, och fruktat bevisa min konst på eder.

And Elihu the son of Barachel the Buzite answered and said: I am young, and ye are very old; wherefore I held back, and durst not declare you mine opinion.

7 Jag tänkte: Låt åren tala, och åldren bevisa vishet.

I said: 'Days should speak, and multitude of years should teach wisdom.'

8 Men anden är i menniskone, och dens Allsmägtigas Ande gör henne förståndiga.

But it is a spirit in man, and the breath of the Almighty, that giveth them understanding.

9 Mästarena äro icke de visaste, och de gamle förstå icke hvad rätt är.

It is not the great that are wise, nor the aged that discern judgment.

10 Derföre vill jag ock tala; hör härtill, jag vill ock bevisa mina konst.

Therefore I say: 'Hearken to me; I also will declare mine opinion.'

11 Si, jag hafver bidt, medan I talat hafven; jag hafver gifvit akt på edart förstånd, tilldess I hafven gjort en ända på edart tal.

Behold, I waited for your words, I listened for your reasons, whilst ye searched out what to say.

12 Och jag hafver haft akt uppå eder, och si, ingen är ibland eder, som Job straffa, eller till hans ord svara kan.

Yea, I attended unto you, and, behold, there was none that convinced Job, or that answered his words, among you.

13 I mågen tilläfventyrs säga: Vi hafve drabbat på vishetena, att Gud hafver bortkastat honom, och ingen annar.

Beware lest ye say: 'We have found wisdom; God may vanquish him, not man!'

14 Det talet gör mig icke fyllest; jag vill intet svara honom, efter som I taladen.

For he hath not directed his words against me; neither will I answer him with your speeches.

15 Ack! de uppgifvas, och kunna intet mer svara; de kunna intet mer tala.

They are amazed, they answer no more; words are departed from them.

16 Efter jag nu bidt hafver, och de kunna intet tala; förty de stå tyste, och svara intet mer;

And shall I wait, because they speak not, because they stand still, and answer no more?

17 Vill jag dock svara min part, och bevisa mina konst;

I also will answer my part, I also will declare mine opinion.

18 Ty jag är så full med ordom, att min ande ängslas i minom buk.

For I am full of words; the spirit within me constraineth me.

19 Si, min buk är såsom must, dem tilltäppt är, hvilken ny fat sönderslår.

Behold, mine inwards are as wine which hath no vent; like new wine-skins which are ready to burst.

20 Jag måste tala, att jag må få andas; jag måste upplycka mina läppar och svara.

I will speak, that I may find relief; I will open my lips and answer.

21 Jag vill på ingens person se, och ingo mennisko till vilja tala;

Let me not, I pray you, respect any man's person; neither will I give flattering titles unto any man.

22 Förty jag vet icke, om jag så gjorde, om min skapare innan en kort tid mig borttagandes vorde.

For I know not to give flattering titles; else would my Maker soon take me away.