Job 32

1 Då vände de tre män åter att svara Job; efter han höll sig rättfärdigan.

Da nu hine tre Mænd ikke mere svarede Job, fordi han var retfærdig i sine egne Øjne,

2 Men Elihu, Baracheels son, af Bus af Kams slägte, vardt vreder uppå Job, att han höll sina själ rättfärdigare än Gud.

blussede Vreden op i Buziten Elihu, Barak'els Søn, af Rams Slægt. På Job vrededes han, fordi han gjorde sig retfærdigere end Gud,

3 Ock vardt han vred uppå de tre hans vänner, att de intet svar funno, och dock fördömde Job.

og på hans tre Venner, fordi de ikke fandt noget Svar og dog dømte Job skyldig.

4 Ty Elihu hade bidt, så länge de hade talat med Job, efter de voro äldre än han.

Elihu havde ventet, så længe de talte med Job, fordi de var ældre end han;

5 Derföre, då, han såg, att intet svar var i de tre mäns mun, vardt han vred.

men da han så, at de tre Mænd intet havde at svare, blussede hans Vrede op;

6 Och så svarade Elihu, Baracheels son, af Bus, och sade: Jag är ung, och I ären gamle, derföre hafver jag skytt, och fruktat bevisa min konst på eder.

og Buziten Elihu, Barak'els Søn, tog til Orde og sagde: Ung af Dage er jeg, og I er gamle Mænd, derfor holdt jeg mig tilbage, angst for at meddele eder min Viden;

7 Jag tänkte: Låt åren tala, och åldren bevisa vishet.

jeg tænkte: "Lad Alderen tale og Årenes Mængde kundgøre Visdom!"

8 Men anden är i menniskone, och dens Allsmägtigas Ande gör henne förståndiga.

Dog Ånden, den er i Mennesket, og den Almægtiges Ånde giver dem Indsigt;

9 Mästarena äro icke de visaste, och de gamle förstå icke hvad rätt är.

de gamle er ikke altid de kloge, Oldinge ved ej altid, hvad Ret er;

10 Derföre vill jag ock tala; hör härtill, jag vill ock bevisa mina konst.

derfor siger jeg: Hør mig, lad også mig komme frem med min Viden!

11 Si, jag hafver bidt, medan I talat hafven; jag hafver gifvit akt på edart förstånd, tilldess I hafven gjort en ända på edart tal.

Jeg biede på, at I skulde tale, lyttede efter forstandige Ord, at I skulde finde de rette Ord;

12 Och jag hafver haft akt uppå eder, och si, ingen är ibland eder, som Job straffa, eller till hans ord svara kan.

jeg agtede nøje på eder; men ingen af eder gendrev Job og gav Svar på hans Ord.

13 I mågen tilläfventyrs säga: Vi hafve drabbat på vishetena, att Gud hafver bortkastat honom, och ingen annar.

Sig nu ikke: "Vi stødte på Visdom, Gud må fælde ham, ikke et Menneske!"

14 Det talet gör mig icke fyllest; jag vill intet svara honom, efter som I taladen.

Mod mig har han ikke rettet sin Tale, og med eders Ord vil jeg ikke svare ham.

15 Ack! de uppgifvas, och kunna intet mer svara; de kunna intet mer tala.

De blev bange, svarer ej mer, for dem slap Ordene op.

16 Efter jag nu bidt hafver, och de kunna intet tala; förty de stå tyste, och svara intet mer;

Skal jeg tøve, fordi de tier og står der uden at svare et Ord?

17 Vill jag dock svara min part, och bevisa mina konst;

Også jeg vil svare min Del, også jeg vil frem med min Viden!

18 Ty jag är så full med ordom, att min ande ängslas i minom buk.

Thi jeg er fuld af Ord, Ånden i mit Bryst trænger på;

19 Si, min buk är såsom must, dem tilltäppt är, hvilken ny fat sönderslår.

som tilbundet Vin er mit Bryst, som nyfyldte Vinsække nær ved at sprænges;

20 Jag måste tala, att jag må få andas; jag måste upplycka mina läppar och svara.

tale vil jeg for at få Luft, åbne mine Læber og svare.

21 Jag vill på ingens person se, och ingo mennisko till vilja tala;

Forskel gør jeg ikke og smigrer ikke for nogen;

22 Förty jag vet icke, om jag så gjorde, om min skapare innan en kort tid mig borttagandes vorde.

thi at smigre bruger jeg ikke, snart rev min Skaber mig ellers bort!