Job 32
1 Då vände de tre män åter att svara Job; efter han höll sig rättfärdigan.
Amah mikhmuh ah amah te a dueng sak dongah te rhoek hlang pathum Job a doo te kangkuen uh.
2 Men Elihu, Baracheels son, af Bus af Kams slägte, vardt vreder uppå Job, att han höll sina själ rättfärdigare än Gud.
Te dongah Ram koca kah Buzi Barakel capa Elihu kah a thintoek tah Job taengah sai coeng. Pathen lakah amah hinglu te a tang sak dongah a thintoek khaw sai.
3 Ock vardt han vred uppå de tre hans vänner, att de intet svar funno, och dock fördömde Job.
Hlatnah hmu uh pawt dae Job te a boe sak uh dongah anih kah thintoek khaw a hui pathum taengah sai van.
4 Ty Elihu hade bidt, så länge de hade talat med Job, efter de voro äldre än han.
Amih boeih khuiah Elihu tah a kum la a ham dongah Job te ol neh a rhing.
5 Derföre, då, han såg, att intet svar var i de tre mäns mun, vardt han vred.
Hlang pathum ka dongah hlatnah a om pawt te Elihu a hmuh vaengah a thintoek te sai.
6 Och så svarade Elihu, Baracheels son, af Bus, och sade: Jag är ung, och I ären gamle, derföre hafver jag skytt, och fruktat bevisa min konst på eder.
Te dongah Buzi Barakel capa Elihu loh a doo tih, “Kai he a kum la ka noe tih nangmih tah na ham. Te dongah ka kawl uh tih nangmih taengah kamah kah poeknah thui ham khaw ka rhih.
7 Jag tänkte: Låt åren tala, och åldren bevisa vishet.
Cueihnah he a khohnin nen khaw a thui uh vetih kum a yet a tukkil uh mako ka ti.
8 Men anden är i menniskone, och dens Allsmägtigas Ande gör henne förståndiga.
Mueihla he hlanghing ah om dae Tlungthang hiil long ni amih a yakming sak.
9 Mästarena äro icke de visaste, och de gamle förstå icke hvad rätt är.
Muep aka cueih neh patong rhoek loh khaw laitloeknah te a yakming uh moenih.
10 Derföre vill jag ock tala; hör härtill, jag vill ock bevisa mina konst.
Te dongah kai taengkah hnatun uh lah ka ti. Kai khaw ka poeknah ka thui van eh.
11 Si, jag hafver bidt, medan I talat hafven; jag hafver gifvit akt på edart förstånd, tilldess I hafven gjort en ända på edart tal.
Nangmih ol te ka lamtawn ne. Olthui na khe uh vaengah nangmih kah lungcuei te hna ka kaeng thil.
12 Och jag hafver haft akt uppå eder, och si, ingen är ibland eder, som Job straffa, eller till hans ord svara kan.
Nangmih khaw kan yakming vaengah Job taengkah a tluung ol te aka doo na om uh moenih he.
13 I mågen tilläfventyrs säga: Vi hafve drabbat på vishetena, att Gud hafver bortkastat honom, och ingen annar.
“Cueihnah m'hmuh coeng, anih te hlang pawt tih Pathen loh khoek saeh,” ti uh ve.
14 Det talet gör mig icke fyllest; jag vill intet svara honom, efter som I taladen.
Olthui neh kai taengah rhong a pai pawt dongah nangmih ol neh anih te ka thuung mahpawh,” a ti nah.
15 Ack! de uppgifvas, och kunna intet mer svara; de kunna intet mer tala.
Amih lamkah ol khaw vawt uh tih, a rhihyawp uh dongah koep doo uh pawh.
16 Efter jag nu bidt hafver, och de kunna intet tala; förty de stå tyste, och svara intet mer;
Koep doo mueh la pai uh tih a cal uh pawt dongah ka lamtawn aya?
17 Vill jag dock svara min part, och bevisa mina konst;
Kai khaw kamah hamsum te ka doo vetih kai khaw kamah kah poeknah te ka thui van ni.
18 Ty jag är så full med ordom, att min ande ängslas i minom buk.
Olthui khaw ka hah tih ka bungko kah mueihla loh kamah n'kilh coeng.
19 Si, min buk är såsom must, dem tilltäppt är, hvilken ny fat sönderslår.
Ka bungko he misurtui bangla khui pawt tih tui-um thai bangla ueth.
20 Jag måste tala, att jag må få andas; jag måste upplycka mina läppar och svara.
Ka thui daengah ni kai ham a hoengpoek eh. Ka hmuilai ka ong vetih ka doo pueng ni.
21 Jag vill på ingens person se, och ingo mennisko till vilja tala;
Hlang maelhmai te ka dan tarha pawt vetih hlang te ka hlae tarha mahpawh.
22 Förty jag vet icke, om jag så gjorde, om min skapare innan en kort tid mig borttagandes vorde.
Hlang hlae ham khaw ka ming moenih, kai aka saii loh kai he phawn n'khoe lah ve.
