Job 31
1 Jag hafver gjort ett förbund med min ögon, att jag intet skall sköta efter någon jungfru.
“Me ne mʼani yɛɛ apam sɛ meremfi akɔnnɔ mu, nhwɛ ababaa.
2 Men hvad gifver mig Gud till löna ofvan efter, och hvad arfvedel den Allsmägtige af höjdene?
Dɛn ne onipa kyɛfa a efi ɔsoro Nyankopɔn nkyɛn? Dɛn ne nʼagyapade a efi ɔsoro Tumfo no nkyɛn?
3 Skulle icke heldre den orättfärdige hafva den vedermödona, och en ogerningsman sådana jämmer lida?
Ɛnyɛ ɔsɛe mma amumɔyɛfo, atoyerɛnkyɛm mma wɔn a wɔyɛ bɔne ana?
4 Ser han icke mina vägar, och räknar alla mina gånger?
Onhu mʼakwan na ɔnkan anammɔn biara a mitu ana?
5 Hafver jag vandrat i fåfängelighet, eller min fot skyndat sig till bedrägeri?
“Sɛ manantew wɔ nkontompo mu anaasɛ matu mmirika adi nnaadaasɛm akyi a,
6 Man väge mig på en rätt våg, så skall Gud förnimma min fromhet.
ma Onyankopɔn nkari me wɔ nsania papa so na obehu sɛ me ho nni asɛm;
7 Hafver min gång vikit utaf vägen, och mitt hjerta efterföljt min ögon, och något lådat vid mina händer,
sɛ mʼanammɔntu afom ɔkwan, sɛ me koma adi mʼani akyi, anaasɛ me nsa ho agu fi a
8 Så låt mig så, och en annar äte det; och min ätt varde utrotad.
ɛno de ma afoforo nni nea madua, na ma wontutu me nnɔbae ngu.
9 Hafver mitt hjerta låtit sig draga till qvinno, och hafver vaktat vid mins nästas dörr,
“Sɛ ɔbea bi atɔ me koma so, anaasɛ matɛw me yɔnko bi pon akyi a,
10 Så varde min hustru af enom androm skämd, och andre besofve henne;
ɛno de, me yere nyam ɔbarima foforo aduan, na mmarima afoforo ne no nna.
11 Ty det är en last och en missgerning för domarena.
Efisɛ anka ɛno na ɛbɛyɛ aniwusɛm ne bɔne a ɛsɛ sɛ wɔtwe aso wɔ so.
12 Ty det vore en eld, som förtärer intill förderf, och all min tilldrägt utrotade.
Ɛyɛ ogya a ɛhyew kodu Ɔsɛe mu; na ebetumi atutu me nnɔbae ase.
13 Hafver jag föraktat, mins tjenares eller mine tjenarinnos rätt, då de med mig trätte?
“Sɛ mabu mʼasomfo mmarima ne mmea ntɛnkyew, bere a wɔne me nyaa asɛm,
14 Hvad ville jag göra, när Gud reser sig upp? Och hvad ville jag svara, när han hemsöker?
sɛ Onyankopɔn de si mʼanim a dɛn na mɛyɛ? Sɛ wɔfrɛ me akontaabu a, mmuae bɛn na mɛma?
15 Hafver ock icke han gjort honom, den mig i moderlifvet gjorde; och hafver ju så väl tillredt honom i lifvena?
Ɛnyɛ nea ɔbɔɔ me wɔ ɔyafunu mu no na ɔbɔɔ wɔn? Ɛnyɛ onipa koro no na ɔyɛɛ yɛn baanu wɔ yɛn nanom yafunu mu?
16 Hafver jag dem torftigom förnekat hvad de begärde, och låtit enkones ögon försmäkta?
“Sɛ mamma ahiafo nea wɔn koma pɛ anaa mama akunafo ani ayɛ wɔn yaw,
17 Hafver jag ätit min beta allena, att den faderlöse icke också hafver ätit deraf?
sɛ mabɔ mʼaduan ho atirimɔden a mamma ayisaa bi,
18 Ty ifrå minom ungdom hafver jag hållit mig såsom en fader, och allt ifrå mitt moderlif hafver jag gerna hugsvalat.
nanso efi mmerantebere mu matetew no sɛnea agya bɛyɛ, na efi ɔyafunu mu, mahwɛ akunafo.
19 Hafver jag någon sett förgås, derföre att han icke hade kläder; och låtit den fattiga gå oskyldan?
Sɛ mahu obi a onni adurade na ɔrebrɛ, anaa ohiani bi a onni atade,
20 Hafva icke hans sidor välsignat mig, då han af min lambs skinn värmad vardt?
na sɛ wɔamfi koma mu anhyira me sɛ mede me nguan ho nwi kaa wɔn hyew,
21 Hafver jag låtit komma mina hand vid den faderlösa, ändock jag såg mig i portenom magt hafva,
sɛ mama me nsa so atia ayisaa bi, esiane sɛ mewɔ tumi wɔ asennii nti a,
22 Så falle mina skuldror ifrå mina axlar, och min arm gånge sönder ifrå läggenom.
ɛno de, ma me basa mpan mfi me mmati, ma emmubu mfi nʼapɔw so.
23 Ty jag fruktade Gud såsom en olycko öfver mig, och kunde hans tunga icke bära.
Misuroo ɔsɛe a efi Onyankopɔn nkyɛn, na nʼanuonyam ho suro nti mantumi anyɛ saa nneyɛe no.
24 Hafver jag satt guld till min tröst, och sagt till guldklimpen: Du äst mitt hopp?
“Sɛ mede me werɛ ahyɛ sikakɔkɔɔ mu anaasɛ maka akyerɛ sikakɔkɔɔ ankasa se, ‘Wo na wobɔ me ho ban,’
25 Hafver jag gladt mig, att jag myckna ägodelar hade, och min hand allahanda förvärfvat hade?
sɛ masɛpɛw me ho wɔ mʼahode bebrebe nti, ahode a me nsa aka yi,
26 Hafver jag sett på ljuset, då det klarliga sken, och på månan, då han i fyllo gick?
sɛ mahwɛ owia ne ne hyerɛn anaa ɔsram a ɔnam anuonyam mu,
27 Hafver mitt hjerta hemliga låtit sig tälja i det sinnet, att min mun skulle kyssa mina hand?
ama aka me koma a obiara nnim na me nsa yɛɛ wɔn atuu de nidi maa wɔn a,
28 Hvilket ock en missgerning är för domarena; förty dermed hade jag nekat Gud i höjdene.
ɛno de, na eyinom nso bɛyɛ bɔne a wobu ho atɛn, efisɛ na manni Onyankopɔn a ɔte ɔsoro no nokware.
29 Hafver jag gladt mig, när minom fiende gick illa, och upphäfvit mig, att olycka råkade uppå honom?
“Sɛ mʼani gyee wɔ me tamfo amanehunu nti anaa mesrew no wɔ ɔhaw a aba ne so nti,
30 Ty jag lät min mun icke synda, så att han önskade hans själ ena banno.
memmaa mʼano nyɛɛ bɔne sɛ mɛdome ne nkwa,
31 Hafva icke de män i mine hyddo måst säga: Ack! att vi icke måtte af hans kött mättade varda.
sɛ nnipa a wɔwɔ me fi mu nkaa da sɛ, ‘Hena na Hiob pon so nam mmee no da?’
32 Ute måste den främmande icke blifva; utan dem vägfarande lät jag mina dörr upp.
Ɔhɔho biara anna abɔnten so da, efisɛ me pon ano daa hɔ da biara maa akwantufo,
33 Hafver jag såsom en menniska skylt mina skalkhet, att jag skulle hemliga fördölja min missgerning?
Makata me bɔne so sɛnea nnipa yɛ de mʼafɔdi ahyɛ me koma mu
34 Hafver jag grufvat mig för stora hopen; eller hafver frändernas föraktelse mig förskräckt? Jag blef stilla, och gick icke ut genom dörrena.
esiane sɛ misuroo nnipadɔm ne ahohora a efi mmusua hɔ no nti na meyɛɛ komm a mamfi adi.
35 Ho gifver mig en förhörare, att den Allsmägtige må höra mitt begär? Att någor måtte skrifva en bok om mine sak;
(“Ao, sɛ anka mewɔ obi a obetie me. Mede me din ahyɛ mʼanoyi ase, ma Otumfo no mmua me; ma nea ɔbɔ me kwaadu no nkyerɛw ne sobobɔ.
36 Så ville jag taga henne uppå mine axlar, och ombinda mig henne såsom en krono.
Ampa ara, mɛhyɛ wɔ me mmati, mɛhyɛ sɛ ahenkyɛw.
37 Jag ville förkunna talet på mina gånger, och såsom en Förste ville jag det frambära.
Mebu mʼanammɔntu biara ho akontaa akyerɛ no; mɛkɔ nʼanim sɛ ɔheneba.)
38 Om min jord ropar emot mig, och dess fårar alle tillika gråta;
“Sɛ mʼasase teɛ mu tia me na nusu fɔw ne nkɔ nyinaa,
39 Hafver jag dess frukt obetalad ätit, och gjort åkermännernas lefverne tungt;
sɛ madi so aba a mintuaa ka anaasɛ mabu so apaafo no aba mu a,
40 Så växe mig tistel för hvete, och törne för bjugg. En ända hafva Jobs ord.
ma nsɔe mfifi nsi awi anan mu na wura mfuw nsi atoko anan mu.” Hiob nsɛm no asi.
