Job 31

1 Jag hafver gjort ett förbund med min ögon, att jag intet skall sköta efter någon jungfru.

“Ndakaita sungano nameso angu kuti ndirege kutarisa musikana noruchiva.

2 Men hvad gifver mig Gud till löna ofvan efter, och hvad arfvedel den Allsmägtige af höjdene?

Nokuti mugove womunhu unobva kumusoro kuna Mwari ndoweiko, iyo nhaka yake inobva kuna Wamasimba Ose?

3 Skulle icke heldre den orättfärdige hafva den vedermödona, och en ogerningsman sådana jämmer lida?

Ko, hakuzi kuparadzwa kwavakaipa, nenjodzi kuna avo vanoita zvakaipa here?

4 Ser han icke mina vägar, och räknar alla mina gånger?

Ko, iye haaoni nzira dzangu uye haaverengi nhambwe dzangu dzose here?

5 Hafver jag vandrat i fåfängelighet, eller min fot skyndat sig till bedrägeri?

“Kana ndakafamba nenzira yenhema kana kuti tsoka dzangu dzakamhanyira kunyengera,

6 Man väge mig på en rätt våg, så skall Gud förnimma min fromhet.

Mwari ngaandiyere pachiyero chakatendeka uye achaziva kuti handina mhosva,

7 Hafver min gång vikit utaf vägen, och mitt hjerta efterföljt min ögon, och något lådat vid mina händer,

kana tsoka dzangu dzakatsauka kubva pagwara, kana kuti mwoyo wangu wakatevera meso angu, kana kuti maoko angu akasvibiswa,

8 Så låt mig så, och en annar äte det; och min ätt varde utrotad.

ipapo vamwe ngavadye zvandakadyara, uye mbesa dzangu ngadzidzurwe.

9 Hafver mitt hjerta låtit sig draga till qvinno, och hafver vaktat vid mins nästas dörr,

“Kana mwoyo wangu wakanyengerwa nomukadzi, kana kuti ndakavandira pamusuo wemuvakidzani wangu,

10 Så varde min hustru af enom androm skämd, och andre besofve henne;

ipapo mukadzi wangu ngaakuye zviyo zvomumwe murume, uye vamwe varume ngavavate naye.

11 Ty det är en last och en missgerning för domarena.

Nokuti chingadai chiri chinhu chinonyadzisa, chivi chinofanira kutongwa.

12 Ty det vore en eld, som förtärer intill förderf, och all min tilldrägt utrotade.

Ndiwo moto unopfuta kusvikira pakuparadzwa; ungadai wakadzura mukohwo wangu.

13 Hafver jag föraktat, mins tjenares eller mine tjenarinnos rätt, då de med mig trätte?

“Kana ndichinge ndaramba kururamisira varanda vangu, pavane mhaka neni,

14 Hvad ville jag göra, när Gud reser sig upp? Och hvad ville jag svara, när han hemsöker?

ndichaita sei pandichasangana naMwari? Ndichatiiko ndikanzi ndizvidavirire?

15 Hafver ock icke han gjort honom, den mig i moderlifvet gjorde; och hafver ju så väl tillredt honom i lifvena?

Ko, iye akandiisa muchizvaro haazi iye akavaita here? Ko, haazi iye mumwe chete akatiumba tose muna vanamai vedu here?

16 Hafver jag dem torftigom förnekat hvad de begärde, och låtit enkones ögon försmäkta?

“Kana ndakaramba zvido zvevarombo kana kurega meso echirikadzi achineta,

17 Hafver jag ätit min beta allena, att den faderlöse icke också hafver ätit deraf?

kana ndakazvidyira chingwa changu, ndisingachigoverani nenherera,

18 Ty ifrå minom ungdom hafver jag hållit mig såsom en fader, och allt ifrå mitt moderlif hafver jag gerna hugsvalat.

asi kubva paujaya hwangu ndakamurera sezvinoitwa nababa, uye kubva pakuberekwa kwangu ndakatungamirira chirikadzi,

19 Hafver jag någon sett förgås, derföre att han icke hade kläder; och låtit den fattiga gå oskyldan?

kana ndakaona mumwe achiparara nokuda kwokushaya zvokupfeka, kana munhu anoshayiwa asina nguo,

20 Hafva icke hans sidor välsignat mig, då han af min lambs skinn värmad vardt?

uye mwoyo wake ukasandiropafadza nokuti adziyirwa namakushe amakwai angu,

21 Hafver jag låtit komma mina hand vid den faderlösa, ändock jag såg mig i portenom magt hafva,

kana ndakasimudzira nherera ruoko rwangu ndichiziva kuti ndinozivikanwa padare redzimhosva,

22 Så falle mina skuldror ifrå mina axlar, och min arm gånge sönder ifrå läggenom.

ipapo ruoko rwangu ngaruwe papfudzi rangu, ruwire pasi napafundo.

23 Ty jag fruktade Gud såsom en olycko öfver mig, och kunde hans tunga icke bära.

Nokuti ndaitya kuparadza kunobva kuna Mwari, uye handina kuita zvinhu zvakadaro nokuti ndaitya kubwinya kwake.

24 Hafver jag satt guld till min tröst, och sagt till guldklimpen: Du äst mitt hopp?

“Kana ndakaisa chivimbo changu pagoridhe, kana kuti kugoridhe rakaisvonaka ndikati, ‘Ndiwe chivimbo changu,’

25 Hafver jag gladt mig, att jag myckna ägodelar hade, och min hand allahanda förvärfvat hade?

kana ndakafadzwa nepfuma yangu huru, mukomborero wakabva mumaoko angu,

26 Hafver jag sett på ljuset, då det klarliga sken, och på månan, då han i fyllo gick?

kana ndakava nehanya nezuva pakubwinya kwaro, kana mwedzi uchifamba mukubwinya,

27 Hafver mitt hjerta hemliga låtit sig tälja i det sinnet, att min mun skulle kyssa mina hand?

zvokuti mwoyo wangu wakanyengereka pakavanda, uye ruoko rwangu rukazviremekedza nokuzvisveta,

28 Hvilket ock en missgerning är för domarena; förty dermed hade jag nekat Gud i höjdene.

zvino izvozviwo zvingangova zvivi zvinofanira kutongwa, nokuti ndainge ndisina kutendeka kuna Mwari wokumusoro.

29 Hafver jag gladt mig, när minom fiende gick illa, och upphäfvit mig, att olycka råkade uppå honom?

“Kana ndakafadzwa nokurasikirwa kwomuvengi wangu, kana kufara zvikuru pamusoro penhamo yakamuwira,

30 Ty jag lät min mun icke synda, så att han önskade hans själ ena banno.

handina kutendera muromo wangu kutadza, nokudana chituko pamusoro poupenyu hwake,

31 Hafva icke de män i mine hyddo måst säga: Ack! att vi icke måtte af hans kött mättade varda.

kana vanhu veimba yangu vasina kumboti, ‘Ndianiko asina kumbogutswa nenyama yaJobho?’

32 Ute måste den främmande icke blifva; utan dem vägfarande lät jag mina dörr upp.

Hapana mutorwa akavata usiku hwose munzira dzomumusha, nokuti musuo wangu wakaramba wakazarurirwa vashanyi.

33 Hafver jag såsom en menniska skylt mina skalkhet, att jag skulle hemliga fördölja min missgerning?

Kana ndakavanza chivi changu saAdhamu, nokuviga mhosva yangu mumwoyo mangu,

34 Hafver jag grufvat mig för stora hopen; eller hafver frändernas föraktelse mig förskräckt? Jag blef stilla, och gick icke ut genom dörrena.

nokuda kwokuti ndaitya kwazvo vanhu vazhinji, uye ndakatya kwazvo kuzvidza kwevemhuri, zvokuti ndakaramba ndinyerere ndikasabuda kunze,

35 Ho gifver mig en förhörare, att den Allsmägtige må höra mitt begär? Att någor måtte skrifva en bok om mine sak;

“Haiwa, dai ndaiva nomumwe angandinzwa! Ndinonyora runyoro rwangu ndichizvidzivirira iye zvino, Wamasimba Ose ngaandipindure; mupomeri wangu ngaanyore rugwaro rwezvaanondipomera.

36 Så ville jag taga henne uppå mine axlar, och ombinda mig henne såsom en krono.

Zvirokwazvo ndairutakura pamapfudzi angu, ndairupfeka sekorona.

37 Jag ville förkunna talet på mina gånger, och såsom en Förste ville jag det frambära.

Ndaimupa kuzvidavirira kwangu kwenhambwe imwe neimwe; ndaiswedera kwaari somuchinda.

38 Om min jord ropar emot mig, och dess fårar alle tillika gråta;

“Kana munda wangu ukadanidzira kwandiri uchindipa mhosva, uye miforo yose ikanyorova nemisodzi,

39 Hafver jag dess frukt obetalad ätit, och gjort åkermännernas lefverne tungt;

kana ndakadya zvibereko zvawo ndisingaripi, kana ndakaparadza upenyu hwavanourima,

40 Så växe mig tistel för hvete, och törne för bjugg. En ända hafva Jobs ord.

ipapo rukato ngarumere pachinzvimbo chegorosi, nesora pachinzvimbo chebhari.” Mashoko aJobho apera.