Job 31
1 Jag hafver gjort ett förbund med min ögon, att jag intet skall sköta efter någon jungfru.
Eu fiz um pacto com meus olhos; como, pois, eu olharia com cobiça para a virgem?
2 Men hvad gifver mig Gud till löna ofvan efter, och hvad arfvedel den Allsmägtige af höjdene?
Pois qual é a porção [dada] por Deus acima, e a herança [dada] pelo Todo-Poderoso das alturas?
3 Skulle icke heldre den orättfärdige hafva den vedermödona, och en ogerningsman sådana jämmer lida?
Por acaso a calamidade não é para o perverso, e o desastre para os que praticam injustiça?
4 Ser han icke mina vägar, och räknar alla mina gånger?
Por acaso ele não vê meus caminhos, e conta todos os meus passos?
5 Hafver jag vandrat i fåfängelighet, eller min fot skyndat sig till bedrägeri?
Se eu andei com falsidade, e se meu pé se apressou para o engano,
6 Man väge mig på en rätt våg, så skall Gud förnimma min fromhet.
Pese-me ele em balanças justas, e Deus saberá minha integridade.
7 Hafver min gång vikit utaf vägen, och mitt hjerta efterföljt min ögon, och något lådat vid mina händer,
Se meus passos se desviaram do caminho, e meu coração seguiu meus olhos, e se algo se apegou às minhas mãos,
8 Så låt mig så, och en annar äte det; och min ätt varde utrotad.
Que eu semeie, e outro coma; e meus produtos sejam arrancados.
9 Hafver mitt hjerta låtit sig draga till qvinno, och hafver vaktat vid mins nästas dörr,
Se foi meu coração se deixou seduzir por [alguma] mulher, ou se estive espreitei à porta de meu próximo,
10 Så varde min hustru af enom androm skämd, och andre besofve henne;
Que minha mulher moa para outro, e outros se encurvem sobre ela.
11 Ty det är en last och en missgerning för domarena.
Pois tal seria um crime vergonhoso, e delito [a ser sentenciado por] juízes.
12 Ty det vore en eld, som förtärer intill förderf, och all min tilldrägt utrotade.
Pois seria um fogo que consumiria até à perdição, e destruiria toda a minha renda.
13 Hafver jag föraktat, mins tjenares eller mine tjenarinnos rätt, då de med mig trätte?
Se desprezei o direito de meu servo ou de minha serva quando eles reclamaram comigo,
14 Hvad ville jag göra, när Gud reser sig upp? Och hvad ville jag svara, när han hemsöker?
Que faria eu quando Deus se levantasse? E quando ele investigasse [a causa], o que eu lhe responderia?
15 Hafver ock icke han gjort honom, den mig i moderlifvet gjorde; och hafver ju så väl tillredt honom i lifvena?
Aquele que me fez no ventre [materno também] não fez a ele? E não nos preparou de um mesmo [modo] na madre?
16 Hafver jag dem torftigom förnekat hvad de begärde, och låtit enkones ögon försmäkta?
Se eu neguei aos pobres o que eles desejavam, ou fiz desfalecer os olhos da viúva;
17 Hafver jag ätit min beta allena, att den faderlöse icke också hafver ätit deraf?
E se comi meu alimento sozinho, e o órfão não comeu dele
18 Ty ifrå minom ungdom hafver jag hållit mig såsom en fader, och allt ifrå mitt moderlif hafver jag gerna hugsvalat.
(Porque desde a minha juventude cresceu comigo como [se eu fosse seu pai], e desde o ventre de minha mãe guiei [a viúva] );
19 Hafver jag någon sett förgås, derföre att han icke hade kläder; och låtit den fattiga gå oskyldan?
Se eu vi alguém morrer por falta de roupa, e o necessitado sem algo que o cobrisse,
20 Hafva icke hans sidor välsignat mig, då han af min lambs skinn värmad vardt?
Se sua cintura não me bendisse, quando ele se esquentava com as peles de meus cordeiros;
21 Hafver jag låtit komma mina hand vid den faderlösa, ändock jag såg mig i portenom magt hafva,
Se levantei minha mão contra o órfão, quando vi que seria favorecido na corte judicial,
22 Så falle mina skuldror ifrå mina axlar, och min arm gånge sönder ifrå läggenom.
Que minha escápula caia do meu ombro, e meu braço se quebre de sua articulação.
23 Ty jag fruktade Gud såsom en olycko öfver mig, och kunde hans tunga icke bära.
Porque o castigo de Deus era um assombro para mim, e eu não teria poder contra sua majestade.
24 Hafver jag satt guld till min tröst, och sagt till guldklimpen: Du äst mitt hopp?
Se eu pus no ouro minha esperança, ou disse ao ouro fino: Tu és minha confiança;
25 Hafver jag gladt mig, att jag myckna ägodelar hade, och min hand allahanda förvärfvat hade?
Se eu me alegrei de que minha riqueza era muita, e de que minha mão havia obtido muito;
26 Hafver jag sett på ljuset, då det klarliga sken, och på månan, då han i fyllo gick?
Se olhei para o sol quando brilhava, e à lua quando estava bela,
27 Hafver mitt hjerta hemliga låtit sig tälja i det sinnet, att min mun skulle kyssa mina hand?
E meu coração se deixou enganar em segredo, e minha boca beijou minha mão,
28 Hvilket ock en missgerning är för domarena; förty dermed hade jag nekat Gud i höjdene.
Isto também seria um delito [a ser sentenciado por] juiz; porque teria negado ao Deus de cima.
29 Hafver jag gladt mig, när minom fiende gick illa, och upphäfvit mig, att olycka råkade uppå honom?
Se eu me alegrei da desgraça daquele que me odiava, e me agradei quando o mal o encontrou,
30 Ty jag lät min mun icke synda, så att han önskade hans själ ena banno.
Sendo que nem deixei minha boca pecar, desejando sua morte com maldição,
31 Hafva icke de män i mine hyddo måst säga: Ack! att vi icke måtte af hans kött mättade varda.
Se a gente da minha casa nunca tivesse dito: Quem não se satisfez da carne dada por ele?
32 Ute måste den främmande icke blifva; utan dem vägfarande lät jag mina dörr upp.
O estrangeiro não passava a noite na rua; eu abria minhas portas ao viajante.
33 Hafver jag såsom en menniska skylt mina skalkhet, att jag skulle hemliga fördölja min missgerning?
Se encobri minhas transgressões como as pessoas [fazem], escondendo meu delito em meu seio;
34 Hafver jag grufvat mig för stora hopen; eller hafver frändernas föraktelse mig förskräckt? Jag blef stilla, och gick icke ut genom dörrena.
Porque eu tinha medo da grande multidão, e o desprezo das famílias me atemorizou; então me calei, e não saí da porta:
35 Ho gifver mig en förhörare, att den Allsmägtige må höra mitt begär? Att någor måtte skrifva en bok om mine sak;
Quem me dera se alguém me ouvisse! Eis que minha vontade é que o Todo-Poderoso me responda, e meu adversário escrevesse um relato da acusação.
36 Så ville jag taga henne uppå mine axlar, och ombinda mig henne såsom en krono.
Certamente eu o carregaria sobre meu ombro, e o poria em mim como uma coroa.
37 Jag ville förkunna talet på mina gånger, och såsom en Förste ville jag det frambära.
Eu lhe diria o número de meus passos, e como um príncipe eu me chegaria a ele.
38 Om min jord ropar emot mig, och dess fårar alle tillika gråta;
Se minha terra clamar contra mim, e seus sulcos juntamente chorarem;
39 Hafver jag dess frukt obetalad ätit, och gjort åkermännernas lefverne tungt;
Se comi seus frutos sem [pagar] dinheiro, ou fiz expirar a alma de seus donos;
40 Så växe mig tistel för hvete, och törne för bjugg. En ända hafva Jobs ord.
Em lugar de trigo que [me] produza cardos, e ervas daninhas no lugar da cevada. [Aqui] terminam as palavras de Jó.
