Job 31
1 Jag hafver gjort ett förbund med min ögon, att jag intet skall sköta efter någon jungfru.
Es derību esmu derējis ar savām acīm, ka man nebija uzlūkot sievieti.
2 Men hvad gifver mig Gud till löna ofvan efter, och hvad arfvedel den Allsmägtige af höjdene?
Bet kādu daļu Dievs man dod no augšienes, jeb kādu mantību tas Visuvarenais no debesīm?
3 Skulle icke heldre den orättfärdige hafva den vedermödona, och en ogerningsman sådana jämmer lida?
Vai netaisnam nepienākas nelaime un ļauna darītājam nedienas?
4 Ser han icke mina vägar, och räknar alla mina gånger?
Vai Viņš neredz manus ceļus, vai Viņš neskaita visus manus soļus?
5 Hafver jag vandrat i fåfängelighet, eller min fot skyndat sig till bedrägeri?
Ja esmu dzinis netaisnību un mana kāja steigusies uz nelietību, -
6 Man väge mig på en rätt våg, så skall Gud förnimma min fromhet.
Lai Viņš mani nosver taisnā svaru kausā, tad Dievs atzīs manu nenoziedzību.
7 Hafver min gång vikit utaf vägen, och mitt hjerta efterföljt min ögon, och något lådat vid mina händer,
Ja mani soļi no ceļa noklīduši, un mana sirds dzinusies pakaļ manām acīm, ja kas pielipis pie manām rokām:
8 Så låt mig så, och en annar äte det; och min ätt varde utrotad.
Tad lai es sēju, un cits to ēd, un mani iedēsti lai top izsakņoti.
9 Hafver mitt hjerta låtit sig draga till qvinno, och hafver vaktat vid mins nästas dörr,
Ja mana sirds ļāvās apmānīties sievas dēļ un ja esmu glūnējis pie sava tuvākā durvīm,
10 Så varde min hustru af enom androm skämd, och andre besofve henne;
Tad lai mana sieva maļ citam, un svešs lai pie tās pieglaužas.
11 Ty det är en last och en missgerning för domarena.
Jo šī ir negantība un noziegums priekš tiesnešiem.
12 Ty det vore en eld, som förtärer intill förderf, och all min tilldrägt utrotade.
Jo tas ir uguns, kas rij līdz pašai ellei un būtu izsakņojis visu manu padomu. (questioned)
13 Hafver jag föraktat, mins tjenares eller mine tjenarinnos rätt, då de med mig trätte?
Ja esmu nicinājis sava kalpa vai savas kalpones tiesu, kad tiem kas bija pret mani:
14 Hvad ville jag göra, när Gud reser sig upp? Och hvad ville jag svara, när han hemsöker?
Ko es tad varētu darīt, kad tas stiprais Dievs celtos, un kad Viņš meklētu, ko es varētu atbildēt?
15 Hafver ock icke han gjort honom, den mig i moderlifvet gjorde; och hafver ju så väl tillredt honom i lifvena?
Vai Tas, kas mani radījis mātes miesās, nav radījis viņu arīdzan? Vai Tas pats mūs miesās nav sataisījis(viena veida)?
16 Hafver jag dem torftigom förnekat hvad de begärde, och låtit enkones ögon försmäkta?
Ja nabagam esmu liedzis, kad tam gribējās, vai licis izīgt atraitnes acīm,
17 Hafver jag ätit min beta allena, att den faderlöse icke också hafver ätit deraf?
Ja esmu ēdis savu kumosu viens pats, tā ka bāriņš no tā arī nebūtu ēdis, -
18 Ty ifrå minom ungdom hafver jag hållit mig såsom en fader, och allt ifrå mitt moderlif hafver jag gerna hugsvalat.
Jo no manas jaunības viņš pie manis ir uzaudzis kā pie tēva, un no savas mātes miesām es viņu esmu žēlojis, -
19 Hafver jag någon sett förgås, derföre att han icke hade kläder; och låtit den fattiga gå oskyldan?
Ja esmu redzējis kādu bojā ejam, kam drēbju nebija, un ka nabagam nebija apsega;
20 Hafva icke hans sidor välsignat mig, då han af min lambs skinn värmad vardt?
Ja viņa gurni man nav pateikušies, kad viņš bija sasilis no manu jēru ādām;
21 Hafver jag låtit komma mina hand vid den faderlösa, ändock jag såg mig i portenom magt hafva,
Ja savu roku esmu pacēlis pret bāriņu, kad es redzēju savu palīgu vārtos:
22 Så falle mina skuldror ifrå mina axlar, och min arm gånge sönder ifrå läggenom.
Tad lai mans elkonis atkrīt no pleca un mana roka lai nolūst no stilba.
23 Ty jag fruktade Gud såsom en olycko öfver mig, och kunde hans tunga icke bära.
Jo mani biedina Dieva sods un Viņa augstības priekšā esmu nespēcīgs.
24 Hafver jag satt guld till min tröst, och sagt till guldklimpen: Du äst mitt hopp?
Ja uz zeltu esmu licis savu cerību, vai uz šķīstu zeltu sacījis: mans patvērums;
25 Hafver jag gladt mig, att jag myckna ägodelar hade, och min hand allahanda förvärfvat hade?
Ja esmu priecājies, ka man liela manta un ka mana roka ko laba sakrājusi;
26 Hafver jag sett på ljuset, då det klarliga sken, och på månan, då han i fyllo gick?
Ja saules gaišumu esmu uzlūkojis, kad tas spīdēja, vai mēnesi, kad tas spoži tecēja,
27 Hafver mitt hjerta hemliga låtit sig tälja i det sinnet, att min mun skulle kyssa mina hand?
Un mana sirds būtu ļāvusies pievilties, ka savu roku no mutes uz tiem būtu pacēlis (tos godināt);
28 Hvilket ock en missgerning är för domarena; förty dermed hade jag nekat Gud i höjdene.
Tas arī būtu noziegums priekš tiesnešiem, jo es būtu aizliedzis Dievu augstībā.
29 Hafver jag gladt mig, när minom fiende gick illa, och upphäfvit mig, att olycka råkade uppå honom?
Ja esmu priecājies par sava nīdētāja nelaimi un lēkājis, kad posts to aizņēma.
30 Ty jag lät min mun icke synda, så att han önskade hans själ ena banno.
Jo es savai mutei neļāvu grēkot, ka es viņa dvēseli būtu lādējis, -
31 Hafva icke de män i mine hyddo måst säga: Ack! att vi icke måtte af hans kött mättade varda.
Ja manai saimei nebija jāsaka: vai kāds pie viņa galda gaļas nav paēdis?
32 Ute måste den främmande icke blifva; utan dem vägfarande lät jag mina dörr upp.
Svešiniekam nebija jāpaliek par nakti ārā, savas durvis es atdarīju pret ceļa pusi -
33 Hafver jag såsom en menniska skylt mina skalkhet, att jag skulle hemliga fördölja min missgerning?
Ja kā Ādams esmu apklājis savus pārkāpumus, savu noziegumu apslēpdams savā sirdī
34 Hafver jag grufvat mig för stora hopen; eller hafver frändernas föraktelse mig förskräckt? Jag blef stilla, och gick icke ut genom dörrena.
Ka man bija bail no tā lielā pulka, vai ka radu pelšana man biedēja, ka es klusu turējos, negāju ārā pa durvīm -
35 Ho gifver mig en förhörare, att den Allsmägtige må höra mitt begär? Att någor måtte skrifva en bok om mine sak;
Ak kaut man būtu, kas mani klausītu! redzi, še mans raksts, lai Dievs man atbild, un tas raksts, ko mans pretinieks rakstījis!
36 Så ville jag taga henne uppå mine axlar, och ombinda mig henne såsom en krono.
Tiešām, uz saviem kamiešiem es to gribu nest, to sev gribu apsiet kā kroni.
37 Jag ville förkunna talet på mina gånger, och såsom en Förste ville jag det frambära.
Visus savus soļus es tam gribu izstāstīt, kā valdnieks es pie tā gribu pieiet -
38 Om min jord ropar emot mig, och dess fårar alle tillika gråta;
Ja mans tīrums par mani kliedz, un viņa vagas kopā raud,
39 Hafver jag dess frukt obetalad ätit, och gjort åkermännernas lefverne tungt;
Ja es viņa augļus esmu velti ēdis un arāju dvēselei licis nopūsties:
40 Så växe mig tistel för hvete, och törne för bjugg. En ända hafva Jobs ord.
Tad lai man aug dadži kviešu vietā un ērkšķi miežu vietā! Tā Ījaba vārdi beidzās.
