Job 31
1 Jag hafver gjort ett förbund med min ögon, att jag intet skall sköta efter någon jungfru.
[Pepigi fœdus cum oculis meis, ut ne cogitarem quidem de virgine.
2 Men hvad gifver mig Gud till löna ofvan efter, och hvad arfvedel den Allsmägtige af höjdene?
Quam enim partem haberet in me Deus desuper, et hæreditatem Omnipotens de excelsis?
3 Skulle icke heldre den orättfärdige hafva den vedermödona, och en ogerningsman sådana jämmer lida?
Numquid non perditio est iniquo, et alienatio operantibus injustitiam?
4 Ser han icke mina vägar, och räknar alla mina gånger?
Nonne ipse considerat vias meas, et cunctos gressus meos dinumerat?
5 Hafver jag vandrat i fåfängelighet, eller min fot skyndat sig till bedrägeri?
Si ambulavi in vanitate, et festinavit in dolo pes meus,
6 Man väge mig på en rätt våg, så skall Gud förnimma min fromhet.
appendat me in statera justa, et sciat Deus simplicitatem meam.
7 Hafver min gång vikit utaf vägen, och mitt hjerta efterföljt min ögon, och något lådat vid mina händer,
Si declinavit gressus meus de via, et si secutum est oculos meos cor meum, et si manibus meis adhæsit macula,
8 Så låt mig så, och en annar äte det; och min ätt varde utrotad.
seram, et alius comedat, et progenies mea eradicetur.
9 Hafver mitt hjerta låtit sig draga till qvinno, och hafver vaktat vid mins nästas dörr,
Si deceptum est cor meum super muliere, et si ad ostium amici mei insidiatus sum,
10 Så varde min hustru af enom androm skämd, och andre besofve henne;
scortum alterius sit uxor mea, et super illam incurventur alii.
11 Ty det är en last och en missgerning för domarena.
Hoc enim nefas est, et iniquitas maxima.
12 Ty det vore en eld, som förtärer intill förderf, och all min tilldrägt utrotade.
Ignis est usque ad perditionem devorans, et omnia eradicans genimina.
13 Hafver jag föraktat, mins tjenares eller mine tjenarinnos rätt, då de med mig trätte?
Si contempsi subire judicium cum servo meo et ancilla mea, cum disceptarent adversum me:
14 Hvad ville jag göra, när Gud reser sig upp? Och hvad ville jag svara, när han hemsöker?
quid enim faciam cum surrexerit ad judicandum Deus? et cum quæsierit, quid respondebo illi?
15 Hafver ock icke han gjort honom, den mig i moderlifvet gjorde; och hafver ju så väl tillredt honom i lifvena?
Numquid non in utero fecit me, qui et illum operatus est, et formavit me in vulva unus?
16 Hafver jag dem torftigom förnekat hvad de begärde, och låtit enkones ögon försmäkta?
Si negavi quod volebant pauperibus, et oculos viduæ expectare feci;
17 Hafver jag ätit min beta allena, att den faderlöse icke också hafver ätit deraf?
si comedi buccellam meam solus, et non comedit pupillus ex ea
18 Ty ifrå minom ungdom hafver jag hållit mig såsom en fader, och allt ifrå mitt moderlif hafver jag gerna hugsvalat.
(quia ab infantia mea crevit mecum miseratio, et de utero matris meæ egressa est mecum);
19 Hafver jag någon sett förgås, derföre att han icke hade kläder; och låtit den fattiga gå oskyldan?
si despexi pereuntem, eo quod non habuerit indumentum, et absque operimento pauperem;
20 Hafva icke hans sidor välsignat mig, då han af min lambs skinn värmad vardt?
si non benedixerunt mihi latera ejus, et de velleribus ovium mearum calefactus est;
21 Hafver jag låtit komma mina hand vid den faderlösa, ändock jag såg mig i portenom magt hafva,
si levavi super pupillum manum meam, etiam cum viderem me in porta superiorem:
22 Så falle mina skuldror ifrå mina axlar, och min arm gånge sönder ifrå läggenom.
humerus meus a junctura sua cadat, et brachium meum cum suis ossibus confringatur.
23 Ty jag fruktade Gud såsom en olycko öfver mig, och kunde hans tunga icke bära.
Semper enim quasi tumentes super me fluctus timui Deum, et pondus ejus ferre non potui.
24 Hafver jag satt guld till min tröst, och sagt till guldklimpen: Du äst mitt hopp?
Si putavi aurum robur meum, et obrizo dixi: Fiducia mea;
25 Hafver jag gladt mig, att jag myckna ägodelar hade, och min hand allahanda förvärfvat hade?
si lætatus sum super multis divitiis meis, et quia plurima reperit manus mea;
26 Hafver jag sett på ljuset, då det klarliga sken, och på månan, då han i fyllo gick?
si vidi solem cum fulgeret, et lunam incedentem clare,
27 Hafver mitt hjerta hemliga låtit sig tälja i det sinnet, att min mun skulle kyssa mina hand?
et lætatum est in abscondito cor meum, et osculatus sum manum meam ore meo:
28 Hvilket ock en missgerning är för domarena; förty dermed hade jag nekat Gud i höjdene.
quæ est iniquitas maxima, et negatio contra Deum altissimum.
29 Hafver jag gladt mig, när minom fiende gick illa, och upphäfvit mig, att olycka råkade uppå honom?
Si gavisus sum ad ruinam ejus qui me oderat, et exsultavi quod invenisset eum malum:
30 Ty jag lät min mun icke synda, så att han önskade hans själ ena banno.
non enim dedi ad peccandum guttur meum, ut expeterem maledicens animam ejus.
31 Hafva icke de män i mine hyddo måst säga: Ack! att vi icke måtte af hans kött mättade varda.
Si non dixerunt viri tabernaculi mei: Quis det de carnibus ejus, ut saturemur?
32 Ute måste den främmande icke blifva; utan dem vägfarande lät jag mina dörr upp.
foris non mansit peregrinus: ostium meum viatori patuit.
33 Hafver jag såsom en menniska skylt mina skalkhet, att jag skulle hemliga fördölja min missgerning?
Si abscondi quasi homo peccatum meum, et celavi in sinu meo iniquitatem meam;
34 Hafver jag grufvat mig för stora hopen; eller hafver frändernas föraktelse mig förskräckt? Jag blef stilla, och gick icke ut genom dörrena.
si expavi ad multitudinem nimiam, et despectio propinquorum terruit me: et non magis tacui, nec egressus sum ostium.
35 Ho gifver mig en förhörare, att den Allsmägtige må höra mitt begär? Att någor måtte skrifva en bok om mine sak;
Quis mihi tribuat auditorem, ut desiderium meum audiat Omnipotens, et librum scribat ipse qui judicat,
36 Så ville jag taga henne uppå mine axlar, och ombinda mig henne såsom en krono.
ut in humero meo portem illum, et circumdem illum quasi coronam mihi?
37 Jag ville förkunna talet på mina gånger, och såsom en Förste ville jag det frambära.
Per singulos gradus meos pronuntiabo illum, et quasi principi offeram eum.
38 Om min jord ropar emot mig, och dess fårar alle tillika gråta;
Si adversum me terra mea clamat, et cum ipsa sulci ejus deflent:
39 Hafver jag dess frukt obetalad ätit, och gjort åkermännernas lefverne tungt;
si fructus ejus comedi absque pecunia, et animam agricolarum ejus afflixi:
40 Så växe mig tistel för hvete, och törne för bjugg. En ända hafva Jobs ord.
pro frumento oriatur mihi tribulus, et pro hordeo spina.] Finita sunt verba Job.
