Job 31

1 Jag hafver gjort ett förbund med min ögon, att jag intet skall sköta efter någon jungfru.

“Nga orala tari sie wulela na ku In tia ngetnget in mwel nu sin sie mutan fusr.

2 Men hvad gifver mig Gud till löna ofvan efter, och hvad arfvedel den Allsmägtige af höjdene?

Mea God Kulana El oru nu sesr uh? El akfalye fuka orekma lun mwet uh?

3 Skulle icke heldre den orättfärdige hafva den vedermödona, och en ogerningsman sådana jämmer lida?

El supwama ongoiya ac mwe kunausla Nu sin mwet su oru ma sesuwos.

4 Ser han icke mina vägar, och räknar alla mina gånger?

God El etu ma nukewa nga oru uh; Ac El suiya fahluk nukewa luk.

5 Hafver jag vandrat i fåfängelighet, eller min fot skyndat sig till bedrägeri?

“Nga fulahk lah wangin pacl nga oru ma koluk, Ac nga tia wi srike in aklalfonye mwet saya.

6 Man väge mig på en rätt våg, så skall Gud förnimma min fromhet.

Lela God Elan pauniyu ke sie mwe paun suwohs, Na El ac fah liye lah wangin ma sufal luk.

7 Hafver min gång vikit utaf vägen, och mitt hjerta efterföljt min ögon, och något lådat vid mina händer,

Nga fin kuhfla liki inkanek pwaye, Ku lela in kifusyukla nga nu ke ma koluk; Ac pouk fin tunla ke ma koluk,

8 Så låt mig så, och en annar äte det; och min ätt varde utrotad.

Na lela sacn sunuk uh in kunausyukla, Ku lela mwet saya uh in kangla mwe mongo ma nga yukwi uh.

9 Hafver mitt hjerta låtit sig draga till qvinno, och hafver vaktat vid mins nästas dörr,

“Nga fin tuh ngetnget in mwel nu sin mutan kien mwet tulan luk, Ac wikla soanel likin lohm sel uh,

10 Så varde min hustru af enom androm skämd, och andre besofve henne;

Na lela mutan kiuk uh in orek mongo nun sie pacna mukul, Ac motul in mwe oan kien sie pacna mwet.

11 Ty det är en last och en missgerning för domarena.

Kain sulallal ouinge enenu in kaiyuk ke kalya na upa.

12 Ty det vore en eld, som förtärer intill förderf, och all min tilldrägt utrotade.

Ac fah oana sie e ma kunausla ma nukewa, Ac esukak ma nukewa luk.

13 Hafver jag föraktat, mins tjenares eller mine tjenarinnos rätt, då de med mig trätte?

“Ke pacl sie sin mwet kulansap luk, mukul ku mutan, ac suk suwohs lal yuruk, Nga ac akfulatye suk lal uh, ac srike in akwoyela.

14 Hvad ville jag göra, när Gud reser sig upp? Och hvad ville jag svara, när han hemsöker?

Nga fin tia oru in wo nu sel, na nga ac ngetnget fuka nu sin God? Mea nga ac ku in fahk ke God El ac tuku in nununkeyu?

15 Hafver ock icke han gjort honom, den mig i moderlifvet gjorde; och hafver ju så väl tillredt honom i lifvena?

God se na ma oreyula uh, Pa orala pac mwet kulansap luk uh.

16 Hafver jag dem torftigom förnekat hvad de begärde, och låtit enkones ögon försmäkta?

“Wangin sie pacl nga srangesr kasru mwet sukasrup uh; Nga tia wi lela katinmas uh in muta in ongoiya,

17 Hafver jag ätit min beta allena, att den faderlöse icke också hafver ätit deraf?

Ku lela tulik mukaimtal uh in masrinsral ke nga mongo uh.

18 Ty ifrå minom ungdom hafver jag hållit mig såsom en fader, och allt ifrå mitt moderlif hafver jag gerna hugsvalat.

In moul luk nufon, nga mutana kasru mwet ouinge.

19 Hafver jag någon sett förgås, derföre att han icke hade kläder; och låtit den fattiga gå oskyldan?

“Nga fin konauk sie mwet in oasr enenu lal, Su arulana sukasrup, ac tia ku in moli nuknuk lal,

20 Hafva icke hans sidor välsignat mig, då han af min lambs skinn värmad vardt?

Na nga ac kital nuknuk ma orekla ke unen sheep Su tuku ke un sheep nutik sifacna. Na el ac kaksakinyu ke insial nufon.

21 Hafver jag låtit komma mina hand vid den faderlösa, ändock jag såg mig i portenom magt hafva,

“Fin oasr pacl ma nga kutasrik nu sin kutena tulik mukaimtal, Ke nga etu lah fin sun nununku, nga ac kutangla,

22 Så falle mina skuldror ifrå mina axlar, och min arm gånge sönder ifrå läggenom.

Na lela in kotkot uh pouk; Ku lela pouk in ayukla liki finpisuk.

23 Ty jag fruktade Gud såsom en olycko öfver mig, och kunde hans tunga icke bära.

Ke sripen nga sangeng ke kaiyuk lun God, Nga tia ku in oru ouiya inge.

24 Hafver jag satt guld till min tröst, och sagt till guldklimpen: Du äst mitt hopp?

“Wanginna pacl nga lulalfongi ke mwe kasrup

25 Hafver jag gladt mig, att jag myckna ägodelar hade, och min hand allahanda förvärfvat hade?

Ku inse fulat ke mwe kasrup luk.

26 Hafver jag sett på ljuset, då det klarliga sken, och på månan, då han i fyllo gick?

Wangin pac pacl nga alu nu ke kalmen faht uh, Ku nu ke katwen malem uh.

27 Hafver mitt hjerta hemliga låtit sig tälja i det sinnet, att min mun skulle kyssa mina hand?

Soenna oasr pacl kifusyukla nga in akfulatye ma inge, Ku ngan pasrla in akkalemye sunak luk nu selos.

28 Hvilket ock en missgerning är för domarena; förty dermed hade jag nekat Gud i höjdene.

Kain ma koluk ouinge fal in kaiyuk sin nununku, nu ke misa; Mweyen ma inge aklusrongtenye God Kulana.

29 Hafver jag gladt mig, när minom fiende gick illa, och upphäfvit mig, att olycka råkade uppå honom?

“Nga tia wi engankin pacl mwet lokoalok luk elos keok, Ku pwarkin pacl elos sun ongoiya;

30 Ty jag lät min mun icke synda, så att han önskade hans själ ena banno.

Wangin pacl nga akfohkfokyela oalik ke sripen nga pre tuh elos in misa.

31 Hafva icke de män i mine hyddo måst säga: Ack! att vi icke måtte af hans kött mättade varda.

Mwet orekma luk nukewa etu lah Pacl nukewa nga insewowo in paing mwetsac nu in lohm sik.

32 Ute måste den främmande icke blifva; utan dem vägfarande lät jag mina dörr upp.

Nga solama pac mwet fahsr nu in lohm sik, Ac tia lela elos in motul inkanek uh.

33 Hafver jag såsom en menniska skylt mina skalkhet, att jag skulle hemliga fördölja min missgerning?

“Kutu mwet uh srike in okanla ma koluk lalos, Tusruktu nga tia wi okanla ma koluk luk uh.

34 Hafver jag grufvat mig för stora hopen; eller hafver frändernas föraktelse mig förskräckt? Jag blef stilla, och gick icke ut genom dörrena.

Nga tia wi muta misla ku wikla in lohm sik Mweyen nga motok kas lun mwet, Ku sangeng ke kas in akkoluk lalos uh.

35 Ho gifver mig en förhörare, att den Allsmägtige må höra mitt begär? Att någor måtte skrifva en bok om mine sak;

“Mea, wanginna mwet ac ku in porongo ma nga fahk inge? Nga fulahk lah kas inge nufon kas na pwaye. Lela God Kulana Elan topukyu. “Fin simla kas ma mwet alein nu sik inge sang lainyu uh Ngan ku in liye,

36 Så ville jag taga henne uppå mine axlar, och ombinda mig henne såsom en krono.

Nga lukun tia sensen in srupusrak in oan finpisuk, Ac filiya fin sifuk oana sie tefuro.

37 Jag ville förkunna talet på mina gånger, och såsom en Förste ville jag det frambära.

Nga ac fahkak nu sin God ma nukewa ma nga oru uh, Ac tia tupwek in tu ve mutal.

38 Om min jord ropar emot mig, och dess fårar alle tillika gråta;

“Fin acn ma nga imai inge ma nga pisrala, Ku eisla sin mwet su ma la na pwaye uh —

39 Hafver jag dess frukt obetalad ätit, och gjort åkermännernas lefverne tungt;

Ac nga fin kang mwe mongo ma kapak fin acn inge, A nga fuhlela mwet ma imaela uh in masrinsral —

40 Så växe mig tistel för hvete, och törne för bjugg. En ända hafva Jobs ord.

Na lela tuh in tia wheat ac barley pa kapak we, A in pulac na ac kokul.” Pa inge saflaiyen kas lal Job.