Job 31

1 Jag hafver gjort ett förbund med min ögon, att jag intet skall sköta efter någon jungfru.

I made a covenant with mine eyes; how then should I look upon a maid?

2 Men hvad gifver mig Gud till löna ofvan efter, och hvad arfvedel den Allsmägtige af höjdene?

For what would be the portion of God from above, and the heritage of the Almighty from on high?

3 Skulle icke heldre den orättfärdige hafva den vedermödona, och en ogerningsman sådana jämmer lida?

Is it not calamity to the unrighteous, and disaster to the workers of iniquity?

4 Ser han icke mina vägar, och räknar alla mina gånger?

Doth not He see my ways, and count all my steps?

5 Hafver jag vandrat i fåfängelighet, eller min fot skyndat sig till bedrägeri?

If I have walked with vanity, and my foot hath hasted to deceit —

6 Man väge mig på en rätt våg, så skall Gud förnimma min fromhet.

Let me be weighed in a just balance, that God may know mine integrity —

7 Hafver min gång vikit utaf vägen, och mitt hjerta efterföljt min ögon, och något lådat vid mina händer,

If my step hath turned out of the way, and my heart walked after mine eyes, and if any spot hath cleaved to my hands;

8 Så låt mig så, och en annar äte det; och min ätt varde utrotad.

Then let me sow, and let another eat; yea, let the produce of my field be rooted out.

9 Hafver mitt hjerta låtit sig draga till qvinno, och hafver vaktat vid mins nästas dörr,

If my heart have been enticed unto a woman, and I have lain in wait at my neighbour's door;

10 Så varde min hustru af enom androm skämd, och andre besofve henne;

Then let my wife grind unto another, and let others bow down upon her.

11 Ty det är en last och en missgerning för domarena.

For that were a heinous crime; yea, it were an iniquity to be punished by the judges.

12 Ty det vore en eld, som förtärer intill förderf, och all min tilldrägt utrotade.

For it is a fire that consumeth unto destruction, and would root out all mine increase.

13 Hafver jag föraktat, mins tjenares eller mine tjenarinnos rätt, då de med mig trätte?

If I did despise the cause of my man-servant, or of my maid-servant, when they contended with me —

14 Hvad ville jag göra, när Gud reser sig upp? Och hvad ville jag svara, när han hemsöker?

What then shall I do when God riseth up? And when He remembereth, what shall I answer Him?

15 Hafver ock icke han gjort honom, den mig i moderlifvet gjorde; och hafver ju så väl tillredt honom i lifvena?

Did not He that made me in the womb make him? And did not One fashion us in the womb?

16 Hafver jag dem torftigom förnekat hvad de begärde, och låtit enkones ögon försmäkta?

If I have withheld aught that the poor desired, or have caused the eyes of the widow to fail;

17 Hafver jag ätit min beta allena, att den faderlöse icke också hafver ätit deraf?

Or have eaten my morsel myself alone, and the fatherless hath not eaten thereof —

18 Ty ifrå minom ungdom hafver jag hållit mig såsom en fader, och allt ifrå mitt moderlif hafver jag gerna hugsvalat.

Nay, from my youth he grew up with me as with a father, and I have been her guide from my mother's womb.

19 Hafver jag någon sett förgås, derföre att han icke hade kläder; och låtit den fattiga gå oskyldan?

If I have seen any wanderer in want of clothing, or that the needy had no covering;

20 Hafva icke hans sidor välsignat mig, då han af min lambs skinn värmad vardt?

If his loins have not blessed me, and if he were not warmed with the fleece of my sheep;

21 Hafver jag låtit komma mina hand vid den faderlösa, ändock jag såg mig i portenom magt hafva,

If I have lifted up my hand against the fatherless, because I saw my help in the gate;

22 Så falle mina skuldror ifrå mina axlar, och min arm gånge sönder ifrå läggenom.

Then let my shoulder fall from the shoulder-blade, and mine arm be broken from the bone.

23 Ty jag fruktade Gud såsom en olycko öfver mig, och kunde hans tunga icke bära.

For calamity from God was a terror to me, and by reason of His majesty I could do nothing.

24 Hafver jag satt guld till min tröst, och sagt till guldklimpen: Du äst mitt hopp?

If I have made gold my hope, and have said to the fine gold: 'Thou art my confidence';

25 Hafver jag gladt mig, att jag myckna ägodelar hade, och min hand allahanda förvärfvat hade?

If I rejoiced because my wealth was great, and because my hand had gotten much;

26 Hafver jag sett på ljuset, då det klarliga sken, och på månan, då han i fyllo gick?

If I beheld the sun when it shined, or the moon walking in brightness;

27 Hafver mitt hjerta hemliga låtit sig tälja i det sinnet, att min mun skulle kyssa mina hand?

And my heart hath been secretly enticed, and my mouth hath kissed my hand;

28 Hvilket ock en missgerning är för domarena; förty dermed hade jag nekat Gud i höjdene.

This also were an iniquity to be punished by the judges; for I should have lied to God that is above.

29 Hafver jag gladt mig, när minom fiende gick illa, och upphäfvit mig, att olycka råkade uppå honom?

If I rejoiced at the destruction of him that hated me, or exulted when evil found him —

30 Ty jag lät min mun icke synda, så att han önskade hans själ ena banno.

Yea, I suffered not my mouth to sin by asking his life with a curse.

31 Hafva icke de män i mine hyddo måst säga: Ack! att vi icke måtte af hans kött mättade varda.

If the men of my tent said not: 'Who can find one that hath not been satisfied with his meat?'

32 Ute måste den främmande icke blifva; utan dem vägfarande lät jag mina dörr upp.

The stranger did not lodge in the street; my doors I opened to the roadside.

33 Hafver jag såsom en menniska skylt mina skalkhet, att jag skulle hemliga fördölja min missgerning?

If after the manner of men I covered my transgressions, by hiding mine iniquity in my bosom —

34 Hafver jag grufvat mig för stora hopen; eller hafver frändernas föraktelse mig förskräckt? Jag blef stilla, och gick icke ut genom dörrena.

Because I feared the great multitude, and the most contemptible among families terrified me, so that I kept silence, and went not out of the door.

35 Ho gifver mig en förhörare, att den Allsmägtige må höra mitt begär? Att någor måtte skrifva en bok om mine sak;

Oh that I had one to hear me! — Lo, here is my signature, let the Almighty answer me — and that I had the indictment which mine adversary hath written!

36 Så ville jag taga henne uppå mine axlar, och ombinda mig henne såsom en krono.

Surely I would carry it upon my shoulder; I would bind it unto me as a crown.

37 Jag ville förkunna talet på mina gånger, och såsom en Förste ville jag det frambära.

I would declare unto him the number of my steps; as a prince would I go near unto him.

38 Om min jord ropar emot mig, och dess fårar alle tillika gråta;

If my land cry out against me, and the furrows thereof weep together;

39 Hafver jag dess frukt obetalad ätit, och gjort åkermännernas lefverne tungt;

If I have eaten the fruits thereof without money, or have caused the tillers thereof to be disappointed —

40 Så växe mig tistel för hvete, och törne för bjugg. En ända hafva Jobs ord.

Let thistles grow instead of wheat, and noisome weeds instead of barley. The words of Job are ended.