Job 31

1 Jag hafver gjort ett förbund med min ögon, att jag intet skall sköta efter någon jungfru.

I made a covenant with mine eyes; and how should I fix my regard upon a maid?

2 Men hvad gifver mig Gud till löna ofvan efter, och hvad arfvedel den Allsmägtige af höjdene?

For what would have been [my] portion of God from above, and what the heritage of the Almighty from on high?

3 Skulle icke heldre den orättfärdige hafva den vedermödona, och en ogerningsman sådana jämmer lida?

Is not calamity for the unrighteous? and misfortune for the workers of iniquity?

4 Ser han icke mina vägar, och räknar alla mina gånger?

Doth not he see my ways, and number all my steps?

5 Hafver jag vandrat i fåfängelighet, eller min fot skyndat sig till bedrägeri?

If I have walked with falsehood, and my foot hath hasted to deceit,

6 Man väge mig på en rätt våg, så skall Gud förnimma min fromhet.

(Let me be weighed in an even balance, and God will take knowledge of my blamelessness; )

7 Hafver min gång vikit utaf vägen, och mitt hjerta efterföljt min ögon, och något lådat vid mina händer,

If my step have turned out of the way, and my heart followed mine eyes, and if any blot cleaveth to my hands;

8 Så låt mig så, och en annar äte det; och min ätt varde utrotad.

Let me sow, and another eat; and let mine offspring be rooted out.

9 Hafver mitt hjerta låtit sig draga till qvinno, och hafver vaktat vid mins nästas dörr,

If my heart have been enticed unto a woman, so that I laid wait at my neighbour's door,

10 Så varde min hustru af enom androm skämd, och andre besofve henne;

Let my wife grind for another, and let others bow down upon her.

11 Ty det är en last och en missgerning för domarena.

For this is an infamy; yea, it is an iniquity [to be judged by] the judges:

12 Ty det vore en eld, som förtärer intill förderf, och all min tilldrägt utrotade.

For it is a fire that consumeth to destruction, and would root out all mine increase.

13 Hafver jag föraktat, mins tjenares eller mine tjenarinnos rätt, då de med mig trätte?

If I have despised the cause of my bondman or of my bondmaid, when they contended with me,

14 Hvad ville jag göra, när Gud reser sig upp? Och hvad ville jag svara, när han hemsöker?

What then should I do when God riseth up? and if he visited, what should I answer him?

15 Hafver ock icke han gjort honom, den mig i moderlifvet gjorde; och hafver ju så väl tillredt honom i lifvena?

Did not he that made me in the womb make him? and did not One fashion us in the womb?

16 Hafver jag dem torftigom förnekat hvad de begärde, och låtit enkones ögon försmäkta?

If I have withheld the poor from [their] desire, or caused the eyes of the widow to fail;

17 Hafver jag ätit min beta allena, att den faderlöse icke också hafver ätit deraf?

Or have eaten my morsel alone, so that the fatherless ate not thereof,

18 Ty ifrå minom ungdom hafver jag hållit mig såsom en fader, och allt ifrå mitt moderlif hafver jag gerna hugsvalat.

(For from my youth he grew up with me as with a father, and I have guided the [widow] from my mother's womb; )

19 Hafver jag någon sett förgås, derföre att han icke hade kläder; och låtit den fattiga gå oskyldan?

If I have seen any perishing for want of clothing, or any needy without covering;

20 Hafva icke hans sidor välsignat mig, då han af min lambs skinn värmad vardt?

If his loins have not blessed me, and if he were not warmed with the fleece of my lambs;

21 Hafver jag låtit komma mina hand vid den faderlösa, ändock jag såg mig i portenom magt hafva,

If I have lifted up my hand against an orphan, because I saw my help in the gate:

22 Så falle mina skuldror ifrå mina axlar, och min arm gånge sönder ifrå läggenom.

[Then] let my shoulder fall from the shoulder-blade, and mine arm be broken from the bone!

23 Ty jag fruktade Gud såsom en olycko öfver mig, och kunde hans tunga icke bära.

For calamity from God was a terror to me, and by reason of his excellency I was powerless.

24 Hafver jag satt guld till min tröst, och sagt till guldklimpen: Du äst mitt hopp?

If I have made gold my hope, or said to the fine gold, My confidence!

25 Hafver jag gladt mig, att jag myckna ägodelar hade, och min hand allahanda förvärfvat hade?

If I rejoiced because my wealth was great, and because my hand had gotten much;

26 Hafver jag sett på ljuset, då det klarliga sken, och på månan, då han i fyllo gick?

If I beheld the sun when it shone, or the moon walking in brightness,

27 Hafver mitt hjerta hemliga låtit sig tälja i det sinnet, att min mun skulle kyssa mina hand?

And my heart have been secretly enticed, so that my mouth kissed my hand:

28 Hvilket ock en missgerning är för domarena; förty dermed hade jag nekat Gud i höjdene.

This also would be an iniquity for the judge, for I should have denied the God who is above.

29 Hafver jag gladt mig, när minom fiende gick illa, och upphäfvit mig, att olycka råkade uppå honom?

If I rejoiced at the destruction of him that hated me, and exulted when evil befell him;

30 Ty jag lät min mun icke synda, så att han önskade hans själ ena banno.

(Neither have I suffered my mouth to sin by asking his life with a curse; )

31 Hafva icke de män i mine hyddo måst säga: Ack! att vi icke måtte af hans kött mättade varda.

If the men of my tent said not, Who shall find one that hath not been satisfied with his meat? —

32 Ute måste den främmande icke blifva; utan dem vägfarande lät jag mina dörr upp.

The stranger did not lodge without; I opened my doors to the pathway.

33 Hafver jag såsom en menniska skylt mina skalkhet, att jag skulle hemliga fördölja min missgerning?

If I covered my transgressions as Adam, by hiding mine iniquity in my bosom,

34 Hafver jag grufvat mig för stora hopen; eller hafver frändernas föraktelse mig förskräckt? Jag blef stilla, och gick icke ut genom dörrena.

Because I feared the great multitude, and the contempt of families terrified me, so that I kept silence, and went not out of the door, ...

35 Ho gifver mig en förhörare, att den Allsmägtige må höra mitt begär? Att någor måtte skrifva en bok om mine sak;

Oh that I had one to hear me! Behold my signature: let the Almighty answer me! And let mine opponent write an accusation!

36 Så ville jag taga henne uppå mine axlar, och ombinda mig henne såsom en krono.

Would I not take it upon my shoulder? I would bind it on to me [as] a crown;

37 Jag ville förkunna talet på mina gånger, och såsom en Förste ville jag det frambära.

I would declare unto him the number of my steps; as a prince would I come near to him.

38 Om min jord ropar emot mig, och dess fårar alle tillika gråta;

If my land cry out against me, and its furrows weep together;

39 Hafver jag dess frukt obetalad ätit, och gjort åkermännernas lefverne tungt;

If I have eaten the fruits thereof without money, and have tormented to death the souls of its owners:

40 Så växe mig tistel för hvete, och törne för bjugg. En ända hafva Jobs ord.

Let thistles grow instead of wheat, and tares instead of barley. The words of Job are ended.