Job 31

1 Jag hafver gjort ett förbund med min ögon, att jag intet skall sköta efter någon jungfru.

I made a covenant with mine eyes, and I will not think upon a virgin.

2 Men hvad gifver mig Gud till löna ofvan efter, och hvad arfvedel den Allsmägtige af höjdene?

Now what portion has God given from above? and is there an inheritance [given] of the Mighty One from the highest?

3 Skulle icke heldre den orättfärdige hafva den vedermödona, och en ogerningsman sådana jämmer lida?

Alas! destruction to the unrighteous, and rejection to them that do iniquity.

4 Ser han icke mina vägar, och räknar alla mina gånger?

Will he not see my way, and number all my steps?

5 Hafver jag vandrat i fåfängelighet, eller min fot skyndat sig till bedrägeri?

But if I had gone with scorners, and if too my foot has hasted to deceit:

6 Man väge mig på en rätt våg, så skall Gud förnimma min fromhet.

(for I am weighed in a just balance, and the Lord knows my innocence: )

7 Hafver min gång vikit utaf vägen, och mitt hjerta efterföljt min ögon, och något lådat vid mina händer,

if my foot has turned aside out of the way, or if mine heart has followed mine eye, and if too I have touched gifts with my hands;

8 Så låt mig så, och en annar äte det; och min ätt varde utrotad.

then let me sow, and let others eat; and let me be uprooted on the earth.

9 Hafver mitt hjerta låtit sig draga till qvinno, och hafver vaktat vid mins nästas dörr,

If my heart has gone forth after another man's wife, and if I laid wait at her doors;

10 Så varde min hustru af enom androm skämd, och andre besofve henne;

then let my wife also please another, and let my children be brought low.

11 Ty det är en last och en missgerning för domarena.

For the rage of anger is not to be controlled, [in the case] of defiling [another] man's wife.

12 Ty det vore en eld, som förtärer intill förderf, och all min tilldrägt utrotade.

For it is a fire burning on every side, and whoever it attacks, it utterly destroys.

13 Hafver jag föraktat, mins tjenares eller mine tjenarinnos rätt, då de med mig trätte?

And if too I despised the judgement of my servant or [my] handmaid, when they pleaded with me;

14 Hvad ville jag göra, när Gud reser sig upp? Och hvad ville jag svara, när han hemsöker?

what then shall I do if the Lord should try me? and if also he should at all visit me, can I make an answer?

15 Hafver ock icke han gjort honom, den mig i moderlifvet gjorde; och hafver ju så väl tillredt honom i lifvena?

Were not they too formed as I also was formed in the womb? yes, we were formed in the same womb.

16 Hafver jag dem torftigom förnekat hvad de begärde, och låtit enkones ögon försmäkta?

But the helpless missed not whatever need they had, and I did not cause the eye of the widow to fail.

17 Hafver jag ätit min beta allena, att den faderlöse icke också hafver ätit deraf?

And if too I ate my morsel alone, and did not impart [of it] to the orphan;

18 Ty ifrå minom ungdom hafver jag hållit mig såsom en fader, och allt ifrå mitt moderlif hafver jag gerna hugsvalat.

(for I nourished [them] as a father from my youth and guided [them] from my mother's womb.)

19 Hafver jag någon sett förgås, derföre att han icke hade kläder; och låtit den fattiga gå oskyldan?

And if too I overlooked the naked as he was perishing, and did not clothe him;

20 Hafva icke hans sidor välsignat mig, då han af min lambs skinn värmad vardt?

and if the poor did not bless me, and their shoulders were [not] warmed with the fleece of my lambs;

21 Hafver jag låtit komma mina hand vid den faderlösa, ändock jag såg mig i portenom magt hafva,

if I lifted my hand against an orphan, trusting that my strength was far superior [to his]:

22 Så falle mina skuldror ifrå mina axlar, och min arm gånge sönder ifrå läggenom.

let them my shoulder start from the blade-bone, and my arm be crushed off from the elbow.

23 Ty jag fruktade Gud såsom en olycko öfver mig, och kunde hans tunga icke bära.

For the fear of the Lord constrained me, and I can’t bear up by reason of his burden.

24 Hafver jag satt guld till min tröst, och sagt till guldklimpen: Du äst mitt hopp?

If I made gold my treasure, and if too I trusted the precious stone;

25 Hafver jag gladt mig, att jag myckna ägodelar hade, och min hand allahanda förvärfvat hade?

and if too I rejoiced when my wealth was abundant, and if too I laid my hand on innumerable [treasures]:

26 Hafver jag sett på ljuset, då det klarliga sken, och på månan, då han i fyllo gick?

(do we not see the shining sun eclipsed, and the moon waning? for they have not [power to continue]: )

27 Hafver mitt hjerta hemliga låtit sig tälja i det sinnet, att min mun skulle kyssa mina hand?

and if my heart was secretly deceived, and if I have laid my hand upon my mouth and kissed it:

28 Hvilket ock en missgerning är för domarena; förty dermed hade jag nekat Gud i höjdene.

let this also then be reckoned to me as the greatest iniquity: for I [should] have lied against the Lord Most High.

29 Hafver jag gladt mig, när minom fiende gick illa, och upphäfvit mig, att olycka råkade uppå honom?

And if too I was glad at the fall of mine enemies, and mine heart said, Aha!

30 Ty jag lät min mun icke synda, så att han önskade hans själ ena banno.

let then mine ear hear my curse, and let me be a byword amongst my people in my affliction.

31 Hafva icke de män i mine hyddo måst säga: Ack! att vi icke måtte af hans kött mättade varda.

And if too my handmaids have often said, Oh that we might be satisfied with his flesh; (whereas I was very kind:

32 Ute måste den främmande icke blifva; utan dem vägfarande lät jag mina dörr upp.

for the stranger did not lodge without, and my door was opened to every one that came: )

33 Hafver jag såsom en menniska skylt mina skalkhet, att jag skulle hemliga fördölja min missgerning?

or if too having sinned unintentionally, I hid my sin;

34 Hafver jag grufvat mig för stora hopen; eller hafver frändernas föraktelse mig förskräckt? Jag blef stilla, och gick icke ut genom dörrena.

(for I did not stand in awe of a great multitude, so as not to declare boldly before them: ) and if too I permitted a poor man to go out of my door with an empty bosom:

35 Ho gifver mig en förhörare, att den Allsmägtige må höra mitt begär? Att någor måtte skrifva en bok om mine sak;

(Oh that I had a hearer, ) and if I had not feared the hand of the Lord; and [as to] the written charge which I had against any one,

36 Så ville jag taga henne uppå mine axlar, och ombinda mig henne såsom en krono.

I would place [it] as a chaplet on my shoulders, and read it.

37 Jag ville förkunna talet på mina gånger, och såsom en Förste ville jag det frambära.

And if I did not read it and return it, having taken nothing from the debtor:

38 Om min jord ropar emot mig, och dess fårar alle tillika gråta;

If at any time the land groaned against me, and if its furrows mourned together;

39 Hafver jag dess frukt obetalad ätit, och gjort åkermännernas lefverne tungt;

and if I ate its strength alone without price, and if I too grieved the heart of the owner of the soil, by taking [anything] from [him]:

40 Så växe mig tistel för hvete, och törne för bjugg. En ända hafva Jobs ord.

then let the nettle come up to me instead of wheat, and a bramble instead of barley. And Job ceased speaking.