Job 31

1 Jag hafver gjort ett förbund med min ögon, att jag intet skall sköta efter någon jungfru.

Jeg sluttede en Pagt med mit Øje om ikke at se paa en Jomfru;

2 Men hvad gifver mig Gud till löna ofvan efter, och hvad arfvedel den Allsmägtige af höjdene?

hvad var ellers min Lod fra Gud hist oppe, den Arv, den Almægtige gav fra det høje?

3 Skulle icke heldre den orättfärdige hafva den vedermödona, och en ogerningsman sådana jämmer lida?

Har ikke den lovløse Vanheld i Vente, Udaadsmændene Modgang?

4 Ser han icke mina vägar, och räknar alla mina gånger?

Ser han ej mine Veje og tæller alle mine Skridt?

5 Hafver jag vandrat i fåfängelighet, eller min fot skyndat sig till bedrägeri?

Har jeg holdt til med Løgn, og hasted min Fod til Svig —

6 Man väge mig på en rätt våg, så skall Gud förnimma min fromhet.

paa Rettens Vægtskaal veje han mig, saa Gud kan kende min Uskyld —

7 Hafver min gång vikit utaf vägen, och mitt hjerta efterföljt min ögon, och något lådat vid mina händer,

er mit Skridt bøjet af fra Vejen, og har mit Hjerte fulgt mine Øjne, hang noget ved mine Hænder,

8 Så låt mig så, och en annar äte det; och min ätt varde utrotad.

da gid jeg maa saa og en anden fortære, og hvad jeg planted, oprykkes med Rode!

9 Hafver mitt hjerta låtit sig draga till qvinno, och hafver vaktat vid mins nästas dörr,

Blev jeg en Daare paa Grund af en Kvinde, og har jeg luret ved Næstens Dør,

10 Så varde min hustru af enom androm skämd, och andre besofve henne;

saa dreje min Hustru Kværn for en anden, og andre bøje sig over hende!

11 Ty det är en last och en missgerning för domarena.

Thi sligt var Skændselsdaad, Brøde, der drages for Retten,

12 Ty det vore en eld, som förtärer intill förderf, och all min tilldrägt utrotade.

ja, Ild, der æder til Afgrunden og sætter hele min Høst i Brand!

13 Hafver jag föraktat, mins tjenares eller mine tjenarinnos rätt, då de med mig trätte?

Har jeg ringeagtet min Træls og min Trælkvindes Ret, naar de trættede med mig,

14 Hvad ville jag göra, när Gud reser sig upp? Och hvad ville jag svara, när han hemsöker?

hvad skulde jeg da gøre, naar Gud stod op, hvad skulde jeg svare, naar han saa efter?

15 Hafver ock icke han gjort honom, den mig i moderlifvet gjorde; och hafver ju så väl tillredt honom i lifvena?

Har ikke min Skaber skabt ham i Moders Skød, har en og samme ej dannet os begge i Moders Liv?

16 Hafver jag dem torftigom förnekat hvad de begärde, och låtit enkones ögon försmäkta?

Har jeg afslaaet ringes Ønske, ladet Enkens Øjne vansmægte,

17 Hafver jag ätit min beta allena, att den faderlöse icke också hafver ätit deraf?

var jeg ene om at spise mit Brød, har den faderløse ej spist deraf —

18 Ty ifrå minom ungdom hafver jag hållit mig såsom en fader, och allt ifrå mitt moderlif hafver jag gerna hugsvalat.

nej, fra Barnsben fostred jeg ham som en Fader, jeg ledede hende fra min Moders Skød.

19 Hafver jag någon sett förgås, derföre att han icke hade kläder; och låtit den fattiga gå oskyldan?

Har jeg set en Stakkel blottet for Klæder, en fattig savne et Tæppe —

20 Hafva icke hans sidor välsignat mig, då han af min lambs skinn värmad vardt?

visselig nej, hans Hofter velsigned mig, naar han varmed sig i Uld af mine Lam.

21 Hafver jag låtit komma mina hand vid den faderlösa, ändock jag såg mig i portenom magt hafva,

Har jeg løftet min Baand mod en faderløs, fordi jeg var vis paa Medhold i Retten,

22 Så falle mina skuldror ifrå mina axlar, och min arm gånge sönder ifrå läggenom.

saa falde min Skulder fra Nakken, saa rykkes min Arm af Led!

23 Ty jag fruktade Gud såsom en olycko öfver mig, och kunde hans tunga icke bära.

Thi Guds Rædsel var kommet over mig, og naar han rejste sig, magted jeg intet!

24 Hafver jag satt guld till min tröst, och sagt till guldklimpen: Du äst mitt hopp?

Har jeg slaaet min Lid til Guld, kaldt det rene Guld min Fortrøstning,

25 Hafver jag gladt mig, att jag myckna ägodelar hade, och min hand allahanda förvärfvat hade?

var det min Glæde, at Rigdommen voksed, og at min Haand fik sanket saa meget,

26 Hafver jag sett på ljuset, då det klarliga sken, och på månan, då han i fyllo gick?

saa jeg, hvorledes Sollyset straaled, eller den herligt skridende Maane,

27 Hafver mitt hjerta hemliga låtit sig tälja i det sinnet, att min mun skulle kyssa mina hand?

og lod mit Hjerte sig daare i Løn, saa jeg hylded dem med Kys paa min Haand —

28 Hvilket ock en missgerning är för domarena; förty dermed hade jag nekat Gud i höjdene.

ogsaa det var Brøde, der drages for Retten, thi da fornægted jeg Gud hist oppe.

29 Hafver jag gladt mig, när minom fiende gick illa, och upphäfvit mig, att olycka råkade uppå honom?

Var min Avindsmands Fald min Glæd jubled jeg, naar han ramtes af Vanheld —

30 Ty jag lät min mun icke synda, så att han önskade hans själ ena banno.

nej, jeg tillod ikke min Gane at synde, saa jeg bandende kræved hans Sjæl.

31 Hafva icke de män i mine hyddo måst säga: Ack! att vi icke måtte af hans kött mättade varda.

Har min Husfælle ej maattet sige: »Hvem mættedes ej af Kød fra hans Bord« —

32 Ute måste den främmande icke blifva; utan dem vägfarande lät jag mina dörr upp.

nej, den fremmede laa ej ude om Natten, jeg aabned min Dør for Vandringsmænd.

33 Hafver jag såsom en menniska skylt mina skalkhet, att jag skulle hemliga fördölja min missgerning?

Har jeg skjult mine Synder, som Mennesker gør, saa jeg dulgte min Brøde i Brystet

34 Hafver jag grufvat mig för stora hopen; eller hafver frändernas föraktelse mig förskräckt? Jag blef stilla, och gick icke ut genom dörrena.

af Frygt for den store Hob, af Angst for Stamfrænders Ringeagt, saa jeg blev inden Døre i Stilhed! —

35 Ho gifver mig en förhörare, att den Allsmägtige må höra mitt begär? Att någor måtte skrifva en bok om mine sak;

Ak, var der dog en, der hørte paa mig! Her er mit Bomærke — lad den Almægtige svare! Havde jeg blot min Modparts Indlæg!

36 Så ville jag taga henne uppå mine axlar, och ombinda mig henne såsom en krono.

Sandelig, tog jeg det paa min Skulder, kransed mit Hoved dermed som en Krone,

37 Jag ville förkunna talet på mina gånger, och såsom en Förste ville jag det frambära.

svared ham for hvert eneste Skridt og mødte ham som en Fyrste.

38 Om min jord ropar emot mig, och dess fårar alle tillika gråta;

Har min Mark maattet skrige over mig og alle Furerne græde,

39 Hafver jag dess frukt obetalad ätit, och gjort åkermännernas lefverne tungt;

har jeg tæret dens Kraft uden Vederlag, udslukt dens Ejeres Liv,

40 Så växe mig tistel för hvete, och törne för bjugg. En ända hafva Jobs ord.

saa gro der Tjørn for Hvede og Ukrudt i Stedet for Byg! Her ender Jobs Ord.