Job 30

1 Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;

Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

2 Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;

Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

3 De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;

Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

4 De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;

Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

5 Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.

Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

6 Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;

I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

7 Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;

Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

8 De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.

en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

9 Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.

Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

10 De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.

med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

11 Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.

Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

12 På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.

Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

13 De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.

Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

14 De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;

Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

15 Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.

Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

16 Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.

Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

17 Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.

Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

18 Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.

Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

19 Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.

I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

20 Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.

Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

21 Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.

Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

22 Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;

Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

23 Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.

Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

24 Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.

Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

25 Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.

Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

26 Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.

Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

27 Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.

Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

28 Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.

Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

29 Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.

En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

30 Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.

Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

31 Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.

I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.