Job 30

1 Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;

Pero ahora, se burlan de mí los que son más jóvenes que yo, a cuyos antepasados yo rehusé dejar con los perros de mi rebaño,

2 Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;

pues ¿para qué me servía la fuerza de sus manos, si su edad madura y su vigor perecieron?

3 De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;

Están anémicos a causa de la miseria y el hambre. Roen la tierra reseca y huyen a la desolación, al lugar tenebroso y despoblado.

4 De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;

Arrancan malvas entre los matorrales y se alimentan con raíces de enebro.

5 Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.

Están expulsados de la comunidad. Contra ellos gritan como a ladrones.

6 Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;

Viven en barrancos espantosos, en cuevas de la tierra y en las peñas.

7 Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;

Aúllan entre los matorrales y se apiñan bajo las ortigas.

8 De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.

Generación de necios, generación sin nombre, echados a latigazos de esta tierra.

9 Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.

¡Y ahora soy su motivo de mofa y les sirvo de refrán!

10 De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.

Me repugnan y se alejan de mí. De mi presencia no refrenan su saliva.

11 Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.

Porque Él aflojó la cuerda de mi arco y me afligió, ellos se quitaron el freno frente a mí.

12 På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.

A mi derecha se levanta el populacho, enredan mis pies, me preparan caminos destructivos,

13 De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.

desbaratan mi senda, se aprovechan de mi calamidad y nadie los restringe.

14 De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;

Vienen como abridores de amplia brecha [en el muro] y en medio de la ruinosa tormenta se abalanzan contra mi calamidad.

15 Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.

Los terrores me asaltan de repente, combatieron mi honor como el viento y mi prosperidad desapareció como nube.

16 Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.

Ahora mi alma se me derrama. Los días de aflicción se apoderaron de mí.

17 Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.

La noche me taladra los huesos y los dolores que me corroen no descansan.

18 Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.

Una fuerza poderosa desfiguró mi ropa y me aprieta como el cuello de mi abrigo.

19 Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.

Me derribó en el lodo. Quedé como el polvo y la ceniza.

20 Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.

Clamo a Ti, y no me respondes. Me presento, y Tú no me atiendes.

21 Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.

Te volviste cruel conmigo y me persigues con la fuerza de tu mano.

22 Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;

Me levantas, me haces cabalgar sobre el viento y me deshaces en la tormenta.

23 Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.

Porque yo sé que me conduces a la muerte, a la casa de reunión para todos los vivientes.

24 Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.

¿Sin embargo no extiendes tu mano al que está sobre una pila de ruinas o en su desastre, y por tanto pide socorro?

25 Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.

¿No lloré por el afligido? ¿No tuvo compasión mi alma del menesteroso?

26 Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.

Pero cuando esperaba el bien, me vino el mal. Cuando esperaba luz, me vino oscuridad.

27 Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.

Mis órganos internos se agitan y no reposan. Me confrontan días de aflicción.

28 Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.

Ando ennegrecido, y no por el sol. Me levanto en la congregación y pido ayuda.

29 Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.

Soy hermano de chacales y compañero de avestruces.

30 Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.

Mi piel ennegrecida se me cae, y mis huesos arden de calor.

31 Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.

Por tanto, mi arpa se convirtió en lamento, y mi flauta es la voz de los que lloran.