Job 30

1 Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;

Laakiinse haatan waxaa igu majaajilooda kuwa iga da' yar Oo aan aabbayaashood quudhsan jiray inay xataa la fadhiistaan eeyaha adhigayga.

2 Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;

Nimanka xooggoodu dhammaaday Itaalka gacmahoodu muxuu ii tarayaa?

3 De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;

Waxay la weydoobeen baahi iyo abaar, Oo waxay u cararaan dhul engegan, kaasoo ah lamadegaan gudcur iyo cidlo ah.

4 De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;

Waxay gurtaan geed cusbeed oo kaynta ku yaal, Oo cuntadooduna waxa weeye geed rotem la yidhaahdo xididdadiisa.

5 Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.

Iyaga dadka waa laga dhex eryaa, Oo waxaa looga daba qayliyaa sida tuug looga daba qayliyo oo kale.

6 Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;

Waa inay ku hoydaan haadaamaha dooxooyinka, Iyo boholaha dhulka iyo dhagaxyada dhexdooda.

7 Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;

Waxay ka qayliyaan kaynta dhexdeeda, Oo waxay dhammaantood ku soo ururaan maraboob hoosteed.

8 De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.

Iyagu waa nacasyo iyo ceebaalowyo carruurtood, Oo dhulka waxaa lagaga saaray karbaash.

9 Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.

Oo haatan gabay cay ah baan u noqday, Oo halqabsi baan u ahay.

10 De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.

Way i karahsadaan, oo meel fog bay iga istaagaan, Oo inay candhuufo wejiga iiga tufaanna iskama ay qabtaan.

11 Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.

Ilaah baa xadhiggaygii debciyey, wuuna i dhibay, Oo taas aawadeed iyagu hortayda iskuma celiyaan.

12 På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.

Xagga midigtayda waxaa ka kaca ciyaalasuuq, Oo cagtaydana way iska riixaan, Oo waxay igu hor tuuraan jidadkoodii halligaadda.

13 De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.

Jidadkayga way halleeyaan, Oo waxay soo deddejiyaan masiibadayda; Oo mid caawiyaana ma jiro.

14 De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;

Jabniin ballaadhan ayay ka soo dusaan, Oo burburka dhexdiisa ayay igaga soo dhacaan.

15 Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.

Waxaa igu soo jeesta cabsi weyn, Oo sharaftayda waxaa loo kaxeeyaa sida dabayshu wax u kaxayso oo kale. Barwaaqadaydiina waxay u dhammaatay sidii daruur oo kale.

16 Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.

Haddaba naftaydaa igu dhex daadatay, Oo waxaan la kulmay wakhti dhibaato badan.

17 Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.

Habeenkii lafahaygaa i muda, Oo xanuunka i cunayaana ima daayo innaba.

18 Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.

Xoogga weyn oo cudurkayga daraaddiis ayaa dharkaygii ku xumaaday, Oo wuxuu iigu cidhiidhisan yahay sidii jubbaddayda qoorteeda.

19 Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.

Isagu wuxuu igu tuuray dhoobada dhexdeeda, Oo waxaan noqday sidii boodh iyo dambas oo kale.

20 Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.

Anigu waan kuu qayshadaa, adiguse iima aad jawaabtid, Waan ku soo hor istaagaa, adiguse ima aad aragtid.

21 Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.

Calooladeeg baad igula soo jeesatay, Oo gacantaada itaalkeeda ayaad igu silcisaa.

22 Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;

Kor baad iigu qaaddaa dabaysha, Oo waxaad i fuushisaa dusheeda, Oo haddana waxaad igu baabbi'isaa duufaanka.

23 Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.

Waayo, waan ogahay inaad ii kaxaynaysid dhimasho, Iyo guriga inta nool oo dhammu ku wada kulmayaan.

24 Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.

Laakiinse ninkii hoos u dhacaya sow gacantiisa sooma fidiyo? Markuu halligmayose sow ma qayshado?

25 Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.

Oo ninka dhibaataysan anigu sow uma ooyi jirin? Naftayduse sow masaakiinta uma murugoon jirin?

26 Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.

Laakiinse markaan wanaagga filanayo waxaa ii iman jiray xumaanta, Oo markaan nuurka sugana waxaa ii iman jiray gudcurka.

27 Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.

Qalbigaygu welwel buu la kacsan yahay, mana nasto, Oo waxaan la kulmay wakhti dhibaato badan.

28 Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.

Anigoo barooranaya ayaan qorraxda la'aanteed socdaa, Waxaan ka dhex istaagaa shirka, oo caawimaad waan u qayshadaa.

29 Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.

Waxaan noqday walaalka dawacooyinka, Iyo saaxiibka gorayada.

30 Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.

Dubkaygu intuu gubto ayuu iska diirmaa, Oo lafahayguna kulayl bay ku gubtaan.

31 Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.

Sidaas daraaddeed kataaradaydii waxay u rogmatay baroorasho, Oo biibiilahaygiina wuxuu u rogmaday kuwa ooya codkooda.