Job 30
1 Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;
“Asi zvino vanondiseka, varume vaduku kwandiri, vane madzibaba andaishora zvokuti handaivaisa pakati pembwa dzinofudza makwai angu.
2 Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;
Ko, simba ramaoko avo raizondibatsirei, sezvo simba ravo rakanga rapera?
3 De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;
Vapererwa nokuda kwokushayiwa uye nenzara, vakadzivaira usiku munyika yakaoma, mumatongo nomunyika yakaparara.
4 De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;
Vakaunganidza miriwo inovavira kubva mumakwenzi, uye zvokudya zvavo zvakanga zviri mudzi womuti womurara.
5 Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.
Vakabviswa pakati pavanhu vokwavo, vachitukwa kunge vakanga vari mbavha.
6 Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;
Vakamanikidzwa kuti vagare mukati mehova dzakaoma, pakati pamatombo nomumakomba, muvhu.
7 Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;
Vakarira samakwai pakati pamakwenzi, uye vakamanikidzana pasi porukato.
8 De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.
Vakanga vari vanhu vakazvidzika vasina zita, vakadzingwa kubva munyika.
9 Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.
“Uye zvino vanakomana vavo vanondiseka munziyo; ndava shumo pakati pavo.
10 De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.
Vanondisema uye vanomira kure neni; havazezi kundipfira mate kumeso.
11 Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.
Sezvo zvino Mwari akatsudunura uta hwangu uye akanditambudza, havazvidzori pamberi pangu.
12 På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.
Kurudyi rwangu rudzi runondirwisa; vanoisira makumbo angu misungo, vanovaka michinjiziri yokurwa neni.
13 De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.
Vanoparadza mugwagwa wangu; vanobudirira pakundiparadza, pasina munhu anovabatsira.
14 De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;
Vanofamba zvavo kunge vanopinda napakakoromoka; pakati pamatongo vanongopinda zvavo.
15 Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.
Zvinotyisa zvinondibata; kukudzwa kwangu kwabviswa sokunge nemhepo, kuchengetedzeka kwangu kwapera segore.
16 Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.
“Uye zvino upenyu hwangu hwava kuguma; mazuva okutambudzika anondibata.
17 Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.
Usiku hunobaya mapfupa angu; zvinondiruma-ruma zvinorwadza hazvizorori.
18 Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.
Nesimba rake guru Mwari anova chipfeko kwandiri; anondisunga somutsipa wenguo yangu.
19 Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.
Anondikanda mumatope, uye ndava seguruva namadota.
20 Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.
“Ndinochema kwamuri, imi Mwari, asi hamundipinduri; ndinosimuka, asi munongonditarisa zvenyu.
21 Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.
Munondishandukira noutsinye; munondirova nesimba roruoko rwenyu.
22 Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;
Munondibvuta mondidzingira pamberi pemhepo; munonditenderedza mudutu.
23 Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.
Ndinoziva kuti muchandiburutsa muchindiendesa kurufu, kunzvimbo yakatsaurirwa vapenyu vose.
24 Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.
“Zvirokwazvo, hakuna munhu anobata munhu ari kushushikana paanochemera rubatsiro pakutambudzika kwake.
25 Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.
Ko, handina kuchema nokuda kwevaitambura here? Ko, mweya wangu hauna kuva neshungu pamusoro pavarombo here?
26 Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.
Kunyange zvakadaro, pandakanga ndakarindira zvakanaka, zvakaipa zvakasvika; pandakatarisira chiedza, ipapo rima rakasvika.
27 Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.
Kumonyoroka kwoura hwangu hakumbomiri; mazuva okutambudzika anondivinga.
28 Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.
Ndinodzungaira ndichisvibiswa, asi kwete nezuva; ndinosimuka pakati peungano ndichichemera rubatsiro.
29 Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.
Ndava hama yamakava, neshamwari yamazizi.
30 Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.
Ganda rangu riri kusviba uye riri kufunuka; muviri wangu unopisa nefivha.
31 Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.
Mbira dzangu dzava kungoridza nziyo dzokuchema, uye nyere yangu nziyo dzokuungudza.
