Job 30
1 Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;
Porém agora riem de mim os mais jovens do que eu, cujos pais eu havia desdenhado até de os pôr com os cães de meu rebanho.
2 Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;
De que também me serviria força de suas mãos, nos quais o vigor já pereceu?
3 De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;
Por causa da pobreza e da fome andavam sós; roem na terra seca, no lugar desolado e deserto em trevas.
4 De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;
Que colhiam malvas entre os arbustos, e seu alimento eram as raízes dos zimbros.
5 Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.
Do meio [das pessoas] eram expulsos, e gritavam contra eles, como a um ladrão.
6 Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;
Habitavam nos barrancos dos ribeiros secos, nos buracos da terra, e nas rochas.
7 Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;
Bramavam entre os arbustos, e se ajuntavam debaixo das urtigas.
8 De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.
Eram filhos de tolos, filhos sem nome, e expulsos de [sua] terra.
9 Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.
Porém agora sirvo-lhes de chacota, e sou para eles um provérbio de escárnio.
10 De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.
Eles me abominam [e] se afastam de mim; porém não hesitam em cuspir no meu rosto.
11 Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.
Pois [Deus] desatou minha corda, e me oprimiu; por isso tiraram [de si] todo constrangimento perante meu rosto.
12 På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.
À direita os jovens se levantam; empurram meus pés, e preparam contra mim seus caminhos de destruição.
13 De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.
Destroem meu caminho, e promovem minha miséria, sem necessitarem que alguém os ajude.
14 De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;
Eles vêm [contra mim] como que por uma brecha larga, [e] revolvem-se entre a desolação.
15 Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.
Pavores se voltam contra mim; perseguem minha honra como o vento, e como nuvem passou minha prosperidade.
16 Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.
Por isso agora minha alma se derrama em mim; dias de aflição têm me tomado.
17 Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.
De noite meus ossos se furam em mim, e meus pulsos não descansam.
18 Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.
Por grande força [de Deus] minha roupa está estragada; ele me prendeu como a gola de minha roupa.
19 Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.
Lançou-me na lama, e fiquei semelhante ao pó e à cinza.
20 Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.
Clamo a ti, porém tu não me respondes; eu fico de pé, porém tu ficas [apenas] olhando para mim.
21 Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.
Tu te tornaste cruel para comigo; com a força de tua mão tu me atacas.
22 Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;
Levantas-me sobre o vento, [e] me fazes cavalgar [sobre ele]; e dissolves o meu ser.
23 Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.
Porque eu sei que me levarás à morte; e à casa determinada a todos os viventes.
24 Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.
Porém não se estende a mão para quem está em ruínas, quando clamam em sua opressão?
25 Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.
Por acaso eu não chorei pelo que estava em dificuldade, [e] minha alma não se angustiou pelo necessitado?
26 Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.
Quando eu esperava o bem, então veio o mal; quando eu esperava a luz, veio a escuridão.
27 Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.
Minhas entranhas fervem, e não se aquietam; dias de aflição me confrontam.
28 Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.
Ando escurecido, mas não pelo sol; levanto-me na congregação, e clamo por socorro.
29 Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.
Tornei-me irmão dos chacais, e companheiro dos avestruzes.
30 Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.
Minha pele se escureceu sobre mim, e meus ossos se inflamam de febre.
31 Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.
Por isso minha harpa passou a ser para lamentação, e minha flauta para vozes dos que choram.
