Job 30
1 Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;
Porém agora se riem de mim os de menos edade do que eu, cujos paes eu teria desdenhado de pôr com os cães do meu rebanho.
2 Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;
De que tambem me serviria a força das suas mãos? já de velhice se tinham esgotado n'elles.
3 De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;
De mingua e fome andavam sós, e recolhiam-se para os logares seccos, tenebrosos, assolados e desertos.
4 De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;
Apanhavam malvas junto aos arbustos, e o seu mantimento eram as raizes dos zimbros.
5 Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.
Do meio dos homens foram expulsos, e gritavam contra elles, como contra o ladrão:
6 Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;
Para habitarem nos barrancos dos valles, e nas cavernas da terra e das rochas.
7 Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;
Bramavam entre os arbustos, e ajuntavam-se debaixo das ortigas.
8 De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.
Eram filhos de doidos, e filhos de gente sem nome, e da terra foram expulsos.
9 Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.
Porém agora sou a sua canção, e lhes sirvo de rifão.
10 De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.
Abominam-me, e fogem para longe de mim, e do meu rosto não reteem o seu escarro.
11 Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.
Porque Deus desatou o meu cordão, e me opprimiu, pelo que sacudiram de si o freio perante o meu rosto.
12 På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.
Á direita se levantam os moços; empurram os meus pés, e preparam contra mim os seus caminhos de destruição.
13 De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.
Desbarataram-me o meu caminho: promovem a minha miseria: não teem ajudador.
14 De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;
Veem contra mim como por uma grande brecha, e revolvem-se entre a assolação.
15 Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.
Sobrevieram-me pavores; como vento perseguem a minha honra, e como nuvem passou a minha felicidade.
16 Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.
E agora derrama-se em mim a minha alma: os dias da afflicção se apoderaram de mim.
17 Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.
De noite se me traspassam os meus ossos, e os pulsos das minhas veias não descançam.
18 Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.
Pela grandeza da força das dôres se demudou o meu vestido, e elle como o cabeção da minha tunica me cinge.
19 Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.
Lançou-me na lama, e fiquei similhante ao pó e á cinza.
20 Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.
Clamo a ti, porém tu não me respondes: estou em pé, porém para mim não attentas.
21 Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.
Tornaste-te a ser cruel contra mim: com a força da tua mão resistes violentamente.
22 Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;
Levantas-me sobre o vento, fazes-me cavalgar sobre elle, e derretes-me o ser.
23 Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.
Porque eu sei que me levarás á morte e á casa do ajuntamento determinado a todos os viventes.
24 Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.
Porém não estenderá a mão para o montão de terra, se houve clamor n'elles contra mim na sua desventura.
25 Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.
Porventura, não chorei sobre aquelle que estava afflicto? ou não se angustiou a minha alma pelo necessitado?
26 Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.
Todavia aguardando eu o bem, então me veiu o mal, e esperando eu a luz, veiu a escuridão.
27 Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.
As minhas entranhas ferveram e não estão quietas: os dias da afflicção me surprehenderam.
28 Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.
Denegrido ando, porém não do sol, e, levantando-me na congregação, clamo por soccorro.
29 Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.
Irmão me fiz dos dragões, e companheiro dos abestruzes.
30 Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.
Ennegreceu-se a minha pelle sobre mim, e os meus ossos estão queimados do calor.
31 Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.
Pelo que se trocou a minha harmonia em lamentação, e o meu orgão em voz dos que choram.
