Job 30

1 Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;

Fa ankehitriny kosa dia mihomehy ahy na dia izay tokon-jandriko aza, dia zanak’ ireo izay nolaviko tsy ho isan’ ny amboa miandry ny ondriko akory aza.

2 Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;

Eny, mampaninona ahy ny herin’ ny tànan’ ireo. Izay efa very fahatanjahana?

3 De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;

Manjenjena noho ny tsi-fisian-kanina sy ny mosary izy; Homankomana foana any an-tany karankaina izy, dia eo an-katoky ny loza sy ny fandringanana.

4 De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;

Mitsongo anambodihena eo amin’ ny kirihitrala izy, ary ny fakan’ ny anjavidy no fihinany.

5 Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.

Roahina tsy ho eo amin’ ny olona izy sady akoraina toy ny mpangalatra.

6 Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;

Any an-dohasaha mahatsiravina no tsy maintsy itoerany, dia ao an-dava-tany sy an-dava-bato.

7 Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;

Minananana eny amin’ ny kirihitrala izy ary mitangorona eo ambanin’ ny amiana.

8 De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.

Zanaky ny adala izy sady zanaky ny tsy manan-kaja, ka roahina tsy ho eo amin’ ny tany.

9 Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.

Ary ankehitriny efa ataony an-kira aho. Eny, efa ambentinteniny aho.

10 De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.

Ataony toy ny zava-betaveta aho ka halaviriny, ary tsy menatra handrora ny tavako izy.

11 Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.

Fa noketrahin’ Andriamanitra ny kofehiko, ka nampietreny aho; Ka dia mba nesorin’ iretsy kosa teo anatrehako ny lamboridiny.

12 På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.

Misy androvolahy mitsangana eo ankavanako; Manosika ny tongotro hiala izy ary manandratra tovon-tany hampidirany loza amiko.

13 De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.

Mandrava ny lalako sy manararaotra ny andravana ahy izy, nefa ny tenany tsy manan-kamonjy,

14 De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;

Toy ny fiditra eo amin’ ny banga lehibe no fihaviny, ka avy ao amin’ ny voarava no imaonany.

15 Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.

Voatodika hamely ahy ny fampitahorana: Manenjika ny voninahitro tahaka ny rivotra izy, ka levona tahaka ny rahona ny famonjena ahy

16 Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.

Ary ankehitriny, raraka ato anatiko ny fanahiko. Fenjàn’ ny andro fahoriana aho.

17 Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.

Ny alina mampahalò ny taolako ho afaka amiko, ary tsy mitsahatra ireo manotahota ahy ireo.

18 Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.

Noho ny haben’ ny hery dia tonga tsy antonona ny akanjoko, manenda ahy tahaka ny vozon-dobaka izany.

19 Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.

Eny, nanary ahy teo amin’ ny fotaka Izy, ka efa tahaka ny vovoka sy ny lavenona aho

20 Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.

Mitaraina aminao aho, nefa tsy mihaino ahy Hianao; Mijoro eo aho, nefa ierenao foana.

21 Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.

Efa manjary lozabe amiko Hianao; Ny herin’ ny tananao no andrafianao ahy.

22 Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;

Aingainao ho eny amin’ ny rivotra aho ka alefanao handeha, ary levoninao amin’ ny tafio-drivotra mifofofofo ho tsinontsinona aho.

23 Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.

Fa fantatro fa hampodinao any amin’ ny fahafatesana aho, dia any amin’ ny trano fivorian’ ny olombelona rehetra.

24 Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.

Kanefa tsy manainga ny tànany va ny olona, raha ianjeran’ ny rava? Ary tsy mitaraina va izy, raha tratry ny loza?

25 Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.

Tsy nitomany ny ory va aho? Tsy nangorakoraka ny malahelo va ny fanahiko?

26 Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.

Fa niandry ny soa aho, kanjo tonga ny ratsy; Ary nanantena ny mazava aho, kanjo avy ny maizina.

27 Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.

Nandevilevy ny tsinaiko ka tsy nanam-pitsaharana; Nitsena ahy ny andro fahoriana.

28 Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.

Mitsaitsaika mitafy lamba fisaonana aho sady tsy mahita masoandro; Mitsangana aho ka mitaraina eo ampivorian’ ny olona.

29 Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.

Rahalahin’ ny amboadia aho Ary naman’ ny ostritsa.

30 Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.

Efa mainty ny hoditro sady miendakendaka, ary efa karankaina noho ny hafanana ny taolako.

31 Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.

Nanjary fisaonana ny lokangako. Ary feon’ ny mitomany ny sodiko.