< Job 30 >
1 Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;
Bet nu par mani smejas, kas jaunāki nekā es, kuru tēvus es nebūtu cienījis likt pie saviem lopu suņiem.
2 Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;
Viņu roku spēku kur es to liktu? viņu zaļums un krietnums bija pagalam.
3 De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;
No trūkuma un bada izdēdējuši tie grauza noras, tumšās tuksneša un posta vietās.
4 De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;
Tie nātres izplūca pa krūmiem un paegļu saknes tiem bija par barību.
5 Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.
No ļaužu vidus tie tapa izdzīti un tiem uzkliedza kā zagļiem.
6 Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;
Bailīgās gravās tiem bija jādzīvo, ir zemes un akmeņu caurumos.
7 Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;
Krūmos tie brēca, un dadžos tie gūlās,
8 De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.
Nesaprašu un negoda ļaužu bērni, kas no zemes bija izdzīti!
9 Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.
Bet nu es tiem esmu tapis par dziesmiņu un esmu tiem par pasaku.
10 De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.
Tie mani tura par negantību, atstājās tālu no manis un nekaunas man vaigā spļaudīt.
11 Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.
Jo Dievs manu dvēseli ir darījis gurdenu un mani apbēdinājis; tad tie vairs nevaldās manā priekšā.
12 På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.
Pa labo roku ceļas puikas un stumda manas kājas un taisa savu ceļu, mani samaitāt.
13 De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.
Tie salauž manu laipu, tie palīdz mani gāzt, paši būdami bez palīga.
14 De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;
Tie nāk kā caur platu plīsumu; ar lielu troksni tie plūst šurpu.
15 Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.
Briesmas man uzbrukušas, kā ar vētru aizdzīta mana godība, un kā mākonis nozudusi mana laime.
16 Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.
Tādēļ nu mana dvēsele nerimst iekš manis, un bēdu laiks mani aizgrābis.
17 Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.
Naktī mani kauli top izurbti iekš manis, un kas mani grauž, nerimst.
18 Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.
Caur varenu spēku mans apģērbs pārvērties; tas mani žņaudz, kā apkakle.
19 Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.
Viņš mani iemetis dubļos, un es esmu tapis kā pīšļi un pelni.
20 Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.
Es Tevi piesaucu, bet Tu man neatbildi, es gaidu, bet Tu tik skaties.
21 Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.
Tu pret mani esi palicis briesmīgs, ar Savu vareno roku Tu man turies pretī.
22 Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;
Tu mani pacēli, kā vējš mani aiznes, un man izkūst visa laime.
23 Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.
Jo es zinu, ka Tu mani nodosi nāvē, kur visi dzīvie kopā aiziet mājot.
24 Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.
Tomēr, vai krītot neizstiepj roku, jeb vai bojā ejot nebrēc.
25 Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.
Vai es neraudāju par grūtdienīti vai mana dvēsele nenoskuma par apbēdināto?
26 Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.
Bet kad es nu gaidīju labumu, tad nāca ļaunums; kad es cerēju uz gaišumu, tad nāca tumsība.
27 Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.
Manas iekšas verd un nemitās, bēdu dienas man uzgājušas.
28 Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.
Es esmu melns, bet ne no saules, es paceļos un kliedzu draudzes vidū.
29 Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.
Vilkiem esmu palicis par brāli un pūces bērniem par biedri.
30 Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.
Mana āda palikusi melna uz manis, un mani kauli ir izkaltuši no karstuma.
31 Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.
Tādēļ mana kokle ir tapusi par žēlabām un mana stabule par vaimanām.