Job 30

1 Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;

2 Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;

3 De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;

4 De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;

5 Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.

6 Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;

7 Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;

8 De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.

9 Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.

10 De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.

11 Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.

12 På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.

13 De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.

14 De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;

15 Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.

16 Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.

17 Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.

18 Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.

19 Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.

20 Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.

21 Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.

22 Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;

23 Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.

24 Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.

25 Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.

26 Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.

27 Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.

28 Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.

29 Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.

30 Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.

31 Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.