Job 30

1 Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;

然るに今は我よりも年少き者等われを笑ふ 彼等の父は我が賤しめて群の犬と並べ置くことをもせざりし者なり

2 Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;

またかれらの手の力もわれに何の用をかなさん 彼らは其氣力すでに衰へたる者なり

3 De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;

かれらは缺乏と饑とによりて痩おとろへ 荒かつ廢れたる暗き野にて乾ける地を咬む

4 De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;

すなはち灌木の中にて藜を摘み苕の根を食物となす

5 Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.

彼らは人の中より逐いださる 盜賊を追ふがごとくに人かれらを追て呼はる

6 Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;

彼等は懼ろしき谷に住み 土坑および磐穴に居り

7 Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;

灌木の中に嘶なき 荊棘の下に偃す

8 De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.

彼らは愚蠢なる者の子 卑むべき者の子にして國より撃いださる

9 Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.

しかるに今は我かれらの歌謠に成り 彼らの嘲哢となれり

10 De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.

かれら我を厭ふて遠く我を離れ またわが面に唾することを辭まず

11 Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.

神わが綱を解て我をなやましたまへば彼等もわが前にその韁を縱せり

12 På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.

この輩わが右に起あがり わが足を推のけ我にむかひて滅亡の路を築く

13 De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.

彼らは自ら便なき者なれども尚わが逕を毀ち わが滅亡を促す

14 De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;

かれらは石垣の大なる崩口より入がごとくに進み來り 破壞の中にてわが上に乗かかり

15 Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.

懼ろしき事わが身に臨み 風のごとくに我が尊榮を吹はらふ わが福祿は雲のごとくに消失す

16 Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.

今はわが心われの衷に鎔て流れ 患難の日かたく我を執ふ

17 Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.

夜にいれば我骨刺れて身を離る わが身を噬む者つひに休むこと無し

18 Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.

わが疾病の大なる能によりてわが衣服は醜き樣に變り 裏衣の襟の如くに我身に固く附く

19 Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.

神われを泥の中に投こみたまひて我は塵灰に等しくなれり

20 Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.

われ汝にむかひて呼はるに汝答へたまはず 我立をるに 汝只われをながめ居たまふ

21 Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.

なんぢは我にむかひて無情なりたまひ 御手の能力をもて我を攻撃たまふ

22 Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;

なんぢ我を擧げ風の上に乗て負去しめ 大風の音とともに消亡しめたまふ

23 Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.

われ知る汝はわれを死に歸らしめ一切の生物の終に集る家に歸らしめたまはん

24 Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.

かれは必ず荒垤にむかひて手を舒たまふこと有じ 假令人滅亡に陷るとも是等の事のために號呼ぶことをせん

25 Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.

苦みて日を送る者のために我哭ざりしや 貧しき者のために我心うれへざりしや

26 Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.

われ吉事を望みしに凶事きたり 光明を待しに黑暗きたれり

27 Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.

わが膓沸かへりて安からず 患難の日我に追及ぬ

28 Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.

われは日の光を蒙らずして哀しみつつ歩き 公會の中に立て助を呼もとむ

29 Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.

われは山犬の兄弟となり 駝鳥の友となれり

30 Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.

わが皮は黑くなりて剥落ち わが骨は熱によりて焚け

31 Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.

わが琴は哀の音となり わが笛は哭の聲となれり