Job 30

1 Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;

E ora servo di zimbello a dei più giovani di me, i cui padri non mi sarei degnato di mettere fra i cani del mio gregge!

2 Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;

E a che m’avrebbe servito la forza delle lor mani? Gente incapace a raggiungere l’età matura,

3 De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;

smunta dalla miseria e dalla fame, ridotta a brucare il deserto, la terra da tempo nuda e desolata,

4 De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;

strappando erba salsa presso ai cespugli, ed avendo per pane radici di ginestra.

5 Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.

Sono scacciati di mezzo agli uomini, grida lor dietro la gente come dietro al ladro,

6 Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;

abitano in burroni orrendi, nelle caverne della terra e fra le rocce;

7 Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;

ragliano fra i cespugli, si sdraiano alla rinfusa sotto i rovi;

8 De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.

gente da nulla, razza senza nome, cacciata via dal paese a bastonate.

9 Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.

E ora io sono il tema delle loro canzoni, il soggetto dei loro discorsi.

10 De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.

Mi aborrono, mi fuggono, non si trattengono dallo sputarmi in faccia.

11 Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.

Non han più ritegno, m’umiliano, rompono ogni freno in mia presenza.

12 På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.

Questa genia si leva alla mia destra, m’incalzano, e si appianano le vie contro di me per distruggermi.

13 De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.

Hanno sovvertito il mio cammino, lavorano alla mia ruina, essi che nessuno vorrebbe soccorrere!

14 De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;

S’avanzano come per un’ampia breccia, si precipitano innanzi in mezzo alle ruine.

15 Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.

Terrori mi si rovesciano addosso; l’onor mio è portato via come dal vento, è passata come una nube la mia felicità.

16 Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.

E ora l’anima mia si strugge in me, m’hanno còlto i giorni dell’afflizione.

17 Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.

La notte mi trafigge, mi stacca l’ossa, e i dolori che mi rodono non hanno posa.

18 Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.

Per la gran violenza del mio male la mia veste si sforma, mi si serra addosso come la tunica.

19 Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.

Iddio m’ha gettato nel fango, e rassomiglio alla polvere e alla cenere.

20 Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.

Io grido a te, e tu non mi rispondi; ti sto dinanzi, e tu mi stai a considerare!

21 Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.

Ti sei mutato in nemico crudele verso di me; mi perseguiti con la potenza della tua mano.

22 Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;

Mi levi per aria, mi fai portar via dal vento, e mi annienti nella tempesta.

23 Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.

Giacché, lo so, tu mi meni alla morte, alla casa di convegno di tutti i viventi.

24 Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.

Ma chi sta per perire non protende la mano? e nell’angoscia sua non grida al soccorso?

25 Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.

Non piangevo io forse per chi era nell’avversità? l’anima mia non era ella angustiata per il povero?

26 Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.

Speravo il bene, ed è venuto il male; aspettavo la luce, ed è venuta l’oscurità!

27 Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.

Le mie viscere bollono e non hanno requie, son venuti per me giorni d’afflizione.

28 Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.

Me ne vo tutto annerito, ma non dal sole; mi levo in mezzo alla raunanza, e grido aiuto;

29 Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.

son diventato fratello degli sciacalli, compagno degli struzzi.

30 Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.

La mia pelle è nera, e cade a pezzi; le mie ossa son calcinate dall’arsura.

31 Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.

La mia cetra non dà più che accenti di lutto, e la mia zampogna voce di pianto.