< Job 30 >
1 Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;
And now, laughed at me, Have the younger in days than I, Whose fathers I have loathed to set With the dogs of my flock.
2 Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;
Also — the power of their hands, why [is it] to me? On them hath old age perished.
3 De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;
With want and with famine gloomy, Those fleeing to a dry place, Formerly a desolation and waste,
4 De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;
Those cropping mallows near a shrub, And broom-roots [is] their food.
5 Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.
From the midst they are cast out, (They shout against them as a thief),
6 Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;
In a frightful place of valleys to dwell, Holes of earth and clefts.
7 Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;
Among shrubs they do groan, Under nettles they are gathered together.
8 De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.
Sons of folly — even sons without name, They have been smitten from the land.
9 Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.
And now, their song I have been, And I am to them for a byword.
10 De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.
They have abominated me, They have kept far from me, And from before me have not spared to spit.
11 Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.
Because His cord He loosed and afflicteth me, And the bridle from before me, They have cast away.
12 På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.
On the right hand doth a brood arise, My feet they have cast away, And they raise up against me, Their paths of calamity.
13 De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.
They have broken down my path, By my calamity they profit, 'He hath no helper.'
14 De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;
As a wide breach they come, Under the desolation have rolled themselves.
15 Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.
He hath turned against me terrors, It pursueth as the wind mine abundance, And as a thick cloud, Hath my safety passed away.
16 Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.
And now, in me my soul poureth itself out, Seize me do days of affliction.
17 Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.
At night my bone hath been pierced in me, And mine eyelids do not lie down.
18 Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.
By the abundance of power, Is my clothing changed, As the mouth of my coat it doth gird me.
19 Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.
Casting me into mire, And I am become like dust and ashes.
20 Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.
I cry unto Thee, And Thou dost not answer me, I have stood, and Thou dost consider me.
21 Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.
Thou art turned to be fierce to me, With the strength of Thy hand, Thou oppressest me.
22 Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;
Thou dost lift me up, On the wind Thou dost cause me to ride, And Thou meltest — Thou levellest me.
23 Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.
For I have known To death Thou dost bring me back, And [to] the house appointed for all living.
24 Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.
Surely not against the heap Doth He send forth the hand, Though in its ruin they have safety.
25 Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.
Did not I weep for him whose day is hard? Grieved hath my soul for the needy.
26 Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.
When good I expected, then cometh evil, And I wait for light, and darkness cometh.
27 Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.
My bowels have boiled, and have not ceased, Gone before me have days of affliction.
28 Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.
Mourning I have gone without the sun, I have risen, in an assembly I cry.
29 Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.
A brother I have been to dragons, And a companion to daughters of the ostrich.
30 Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.
My skin hath been black upon me, And my bone hath burned from heat,
31 Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.
And my harp doth become mourning, And my organ the sound of weeping.