Job 30
1 Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;
But now yongere men in tyme scornen me, whos fadris Y deynede not to sette with the doggis of my flok.
2 Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;
Of whiche men the vertu of hondis was for nouyt to me, and thei weren gessid vnworthi to that lijf.
3 De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;
Thei weren bareyn for nedynesse and hungur; that gnawiden in wildirnesse, and weren pale for pouert and wretchidnesse;
4 De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;
and eeten eerbis, aud the ryndis of trees; and the roote of iunyperis was her mete.
5 Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.
Whiche men rauyschiden these thingis fro grete valeis; and whanne thei hadden foundun ony of alle, thei runnen with cry to tho.
6 Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;
Thei dwelliden in deseertis of strondis, and in caues of erthe, ethir on grauel, `ethir on cley.
7 Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;
Whiche weren glad among siche thingis, and arettiden delices to be vndur buschis.
8 De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.
The sones of foolis and of vnnoble men, and outirli apperynge not in erthe.
9 Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.
But now Y am turned in to the song of hem, and Y am maad a prouerbe to hem.
10 De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.
Thei holden me abhomynable, and fleen fer fro me, and dreden not to spete on my face.
11 Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.
For God hath openyd his arowe caas, and hath turmentid me, and hath set a bridil in to my mouth.
12 På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.
At the riytside of the eest my wretchidnessis risiden anoon; thei turneden vpsedoun my feet, and oppressiden with her pathis as with floodis.
13 De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.
Thei destrieden my weies; thei settiden tresoun to me, and hadden the maistri; and `noon was that helpide.
14 De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;
Thei felden in on me as bi a brokun wal, and bi yate openyd, and weren stretchid forth to my wretchidnessis.
15 Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.
Y am dryuun in to nouyt; he took awei my desir as wynd, and myn helpe passide awei as a cloude.
16 Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.
But now my soule fadith in my silf, and daies of turment holden me stidfastly.
17 Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.
In nyyt my boon is persid with sorewis; and thei, that eten me, slepen not.
18 Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.
In the multitude of tho my cloth is wastid, and thei han gird me as with coler of a coote.
19 Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.
Y am comparisound to cley, and Y am maad lijk to a deed sparcle and aisch.
20 Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.
Y schal cry to thee, and thou schalt not here me; Y stonde, and thou biholdist not me.
21 Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.
Thou art chaungid in to cruel to me, and in the hardnesse of thin hond thou art aduersarie to me.
22 Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;
Thou hast reisid me, and hast set as on wynd; and hast hurtlid me doun strongli.
23 Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.
Y woot, that thow schalt bitake me to deeth, where an hows is ordeyned to ech lyuynge man.
24 Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.
Netheles thou sendist not out thin hond to the wastyng of hem; and if thei fallen doun, thou schalt saue.
25 Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.
Y wepte sum tyme on him, that was turmentid, and my soule hadde compassioun on a pore man.
26 Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.
Y abood goodis, and yuelis ben comun to me; Y abood liyt, and derknessis braken out.
27 Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.
Myn ynnere thingis buyliden out with outen my reste; daies of turment camen bifor me.
28 Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.
Y yede morenynge, and Y roos with out woodnesse in the cumpenye, and criede.
29 Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.
Y was the brother of dragouns, and the felow of ostrigis.
30 Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.
My skyn was maad blak on me, and my boonys drieden for heete.
31 Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.
Myn harpe is turned in to morenyng, and myn orgun in to the vois of weperis.
