Job 30
1 Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;
Now those who are younger than I have nothing but mockery for me— these young men whose fathers I would have refused to allow to work beside the dogs of my flock.
2 Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;
Indeed, the strength of their fathers' hands, how could it have helped me— men in whom the strength of their mature age had perished?
3 De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;
They were thin from poverty and hunger; they gnawed at the dry ground in the darkness of wilderness and desolation.
4 De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;
They plucked saltwort and bushes' leaves; the roots of the broom tree were their food.
5 Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.
They were driven out from among people who shouted after them as one would shout after a thief.
6 Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;
So they had to live in river valleys, in holes of the earth and of the rocks.
7 Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;
Among the bushes they brayed like donkeys and they gathered together under the nettles.
8 De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.
They were the sons of fools, indeed, sons of nameless people! They were driven out of the land with whips.
9 Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.
But now I have become the subject of their taunting song; I have become a byword for them.
10 De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.
They abhor me and stand far off from me; they do not refrain from spitting in my face.
11 Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.
For God has unstrung the string to my bow and afflicted me, and those who taunt me cast off restraint before my face.
12 På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.
Upon my right hand rise the rabble; they drive me away and pile up against me their siege mounds.
13 De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.
They destroy my path; they push forward disaster for me, men who have no one to hold them back.
14 De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;
They come against me like an army through a wide hole in a city wall; in the midst of the destruction they roll themselves in on me.
15 Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.
Terrors are turned upon me; my honor is driven away as if by the wind; my prosperity passes away as a cloud.
16 Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.
Now my life is pouring out from within me; many days of suffering have laid hold on me.
17 Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.
In the night my bones in me are pierced; the pains that gnaw at me take no rest.
18 Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.
God's great force has seized my clothing; it wraps around me like the collar of my tunic.
19 Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.
He has thrown me into the mud; I have become like dust and ashes.
20 Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.
I cry to you, God, but you do not answer me; I stand up, and you merely look at me.
21 Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.
You have changed and become cruel to me; with the strength of your hand you persecute me.
22 Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;
You lift me up to the wind and cause it to drive me along; you throw me back and forth in a storm.
23 Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.
For I know that you will bring me to death, to the house appointed for all the living.
24 Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.
However, does no one reach out with his hand to beg for help when he falls? Does no one in trouble call out for help?
25 Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.
Did not I weep for him who was in trouble? Did I not grieve for the needy man?
26 Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.
When I hoped for good, then evil came; when I waited for light, darkness came instead.
27 Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.
My heart is troubled and does not rest; days of affliction have come on me.
28 Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.
I have gone about like one who was living in the dark, but not because of the sun; I stand up in the assembly and cry for help.
29 Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.
I am a brother to jackals, a companion of ostriches.
30 Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.
My skin is black and falls away from me; my bones are burned with heat.
31 Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.
Therefore my harp is tuned for songs of mourning, my flute for the singing of those who wail.
