Job 30
1 Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;
"But now those who are younger than I have me in derision, whose fathers I would have disdained to put with my sheep dogs.
2 Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;
Of what use is the strength of their hands to me, men in whom ripe age has perished?
3 De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;
They are gaunt from lack and famine. They gnaw the dry ground, in the gloom of waste and desolation.
4 De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;
They pluck salt herbs by the bushes. The roots of the broom are their food.
5 Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.
They are driven out from the midst of men. They cry after them as after a thief;
6 Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;
So that they dwell in frightful valleys, and in holes of the earth and of the rocks.
7 Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;
Among the bushes they bray; and under the nettles they are gathered together.
8 De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.
They are children of fools, yes, children of base men. They were flogged out of the land.
9 Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.
"Now I have become their song. Yes, I am a byword to them.
10 De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.
They abhor me, they keep their distance from me, and do not hesitate to spit in my face.
11 Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.
For he has untied his cord, and afflicted me; and they have thrown off restraint before me.
12 På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.
On my right hand rise the rabble. They thrust aside my feet, They cast up against me their ways of destruction.
13 De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.
They mar my path, They set forward my calamity, without anyone's help.
14 De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;
As through a wide breach they come, in the midst of the ruin they roll themselves in.
15 Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.
Terrors have turned on me. They chase my honor as the wind. My welfare has passed away as a cloud.
16 Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.
"Now my soul is poured out within me. Days of affliction have taken hold on me.
17 Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.
In the night season my bones are pierced in me, and the pains that gnaw me take no rest.
18 Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.
By great force is my garment disfigured. It binds me about as the collar of my coat.
19 Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.
He has cast me into the mire. I have become like dust and ashes.
20 Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.
I cry to you, and you do not answer me. I stand up, and you gaze at me.
21 Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.
You have turned to be cruel to me. With the might of your hand you persecute me.
22 Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;
You lift me up to the wind, and drive me with it. You dissolve me in the storm.
23 Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.
For I know that you will bring me to death, To the house appointed for all living.
24 Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.
"However doesn't one stretch out a hand in his fall? Or in his calamity therefore cry for help?
25 Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.
Did I not weep for him who was in trouble? Wasn't my soul grieved for the needy?
26 Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.
When I looked for good, then evil came; When I waited for light, there came darkness.
27 Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.
My heart is troubled, and doesn't rest. Days of affliction have come on me.
28 Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.
I go mourning without the sun. I stand up in the assembly, and cry for help.
29 Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.
I am a brother to jackals, and a companion to ostriches.
30 Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.
My skin grows black and peels from me. My bones are burned with heat.
31 Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.
Therefore my harp has turned to mourning, and my pipe into the voice of those who weep.
