Job 30
1 Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;
But now they who are younger than I in years laugh at me, whose fathers I scorned to put as equals with the dogs of my flocks.
2 Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;
Yea, what possible use can the strength of their hands be unto me, over whom old age hath passed fruitlessly?
3 De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;
Who suffer for want and famine in solitude; who flee into the wilderness [where all is] darkness, ruin, and desolation;
4 De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;
Who crop off mallows by the bushes, and have broom-bush roots as their bread;
5 Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.
Who are driven forth from among [men], who are shouted after as though they were thieves,
6 Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;
To dwell in the caverns of the valleys, in holes of the earth, and on naked cliffs.
7 Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;
Among the bushes they shriek; under briers they are huddled together,
8 De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.
The children of the worthless, yea, the children of the nameless, who were outcasts from the land.
9 Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.
But now I am become their song, and I am become a byword unto them.
10 De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.
They loathe me, they keep themselves far from me, and from my face they withhold not their spittle.
11 Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.
Because he hath loosened the cord of my bow, and afflicted me, they have also cast off the bridle before me.
12 På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.
Against my right hand rise up this swarm of worthless youths: they push away my feet, and they level against me their calamity-bringing paths.
13 De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.
They destroy my footpath, they help forward my downfall, without any one to aid them.
14 De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;
As [through] a broad breach they come: amidst a loud noise they rolled themselves along.
15 Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.
Terrors have turned their face against me; they chase like the wind my glory: and like a cloud is my happiness passed away.
16 Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.
And now my soul is poured out over me; the days of affliction have seized on me;
17 Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.
All night it holloweth out my bones out of my body; and my pursuers take no rest.
18 Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.
Through the Almlghty's power is my garment made unknown: like the opening of my coat hath he enclosed me.
19 Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.
He hath cast me into the mire, and I am become like dust and ashes.
20 Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.
I cry aloud unto thee, but thou answerest me not: I stand up, and thou fixest thy regard against me.
21 Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.
Thou art changed into a cruel master toward me: with the strength of thy hand thou assailest me.
22 Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;
Thou liftest me up to the wind; thou causest me to pass away, and dissolvest in me all wise counsel.
23 Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.
For I know that thou wilt bring me back to death, and to the house of assembly for all the living.
24 Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.
But doth not a man stretch out his hand among ruins? or doth one not cry out therefrom [for help] when he meeteth his downfall?
25 Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.
Did I not weep for him that was hard pressed by misfortune? was not my soul grieved for the needy?
26 Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.
That I hoped for good, but there came evil; and I waited for light, and there came darkness!
27 Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.
My bowels heave, and rest not: the days of affliction have overcome me.
28 Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.
I walk about mournfully without sunlight: when I rise up, in the assembly, I cry with pain.
29 Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.
I am a brother to [howling] monsters, and a companion to ostriches.
30 Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.
My skin hangeth down black from me, and my bones are burnt from heat.
31 Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.
And thus is changed to mourning my harp, and my pipe to the sound of weeping.
