Job 30
1 Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;
But now the youngest have laughed me to scorn, now they reprove me in [their] turn, whose fathers I set at nothing; whom I did not deem worthy [to be with] my shepherd dogs.
2 Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;
Yes, why had I the strength of their hands? for them the full term [of life] was lost.
3 De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;
[One is] childless in lack and famine, [such as] they that fled but lately the distress and misery of drought.
4 De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;
Who compass the salt places on the sounding [shore], who had salt [herbs] for their food, and were dishonorable and of no repute, in lack of every good thing; who also ate roots of trees by reason of great hunger.
5 Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.
Thieves have risen up against me,
6 Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;
whose houses were the caves of the rocks, who lived under the wild shrubs.
7 Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;
They will cry out among the rustling [bushes].
8 De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.
[They are] sons of fools and vile men, [whose] name and glory [are] quenched from off the earth.
9 Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.
But now I am their music, and they have me for a byword.
10 De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.
And they stood aloof and abhorred me, and spared not to spit in my face.
11 Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.
For he has opened his quiver and afflicted me: they also have cast off the restraint of my presence.
12 På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.
They have risen up against [me] on the right hand of [their] offspring; they have stretched out their foot, and directed against me the ways of their destruction.
13 De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.
My paths are ruined; for they have stripped off my raiment: he has shot at me with his weapons.
14 De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;
And he has pleaded against me as he will: I am overwhelmed with pains.
15 Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.
My pains return upon [me]; my hope is gone like the wind, and my safety as a cloud.
16 Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.
Even now my life shall be poured forth upon me; and days of anguish seize me.
17 Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.
And by night my bones are confounded; and my sinews are relaxed.
18 Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.
With great force [my disease] has taken hold of my garment: it has compassed me as the collar of my coat.
19 Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.
And you have counted me as clay; my portion in dust and ashes.
20 Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.
And I have cried to you, but you hear me not: but they stood still, and observed me.
21 Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.
They attacked me also without mercy: you have scourged me with a strong hand.
22 Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;
And you have put me to grief, and have cast me away from safety.
23 Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.
For I know that death will destroy me: for the earth is the house [appointed] for every mortal.
24 Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.
Oh then that I might lay hands upon myself, or at least ask another, and he should do this for me.
25 Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.
Yet I wept over every helpless man; I groaned when I saw a man in distress.
26 Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.
But I, when I waited for good things, behold, days of evils came the more upon me.
27 Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.
My belly boiled, and would not cease: the days of poverty prevented me.
28 Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.
I went mourning without restraint: and I have stood and cried out in the assembly.
29 Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.
I am become a brother of monsters, and a companion of ostriches.
30 Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.
And my skin has been greatly blackened, and my bones are burned with heat.
31 Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.
My harp also has been turned into mourning, and my song into my weeping.
