Job 30
1 Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;
But now those who are younger than I make sport of me; those whose fathers I would not have put with the dogs of my flocks.
2 Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;
Of what use is the strength of their hands to me? all force is gone from them.
3 De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;
They are wasted for need of food, biting the dry earth; their only hope of life is in the waste land.
4 De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;
They are pulling off the salt leaves from the brushwood, and making a meal of roots.
5 Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.
They are sent out from among their townsmen, men are crying after them as thieves
6 Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;
They have to get a resting-place in the hollows of the valleys, in holes of the earth and rocks.
7 Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;
They make noises like asses among the brushwood; they get together under the thorns.
8 De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.
They are sons of shame, and of men without a name, who have been forced out of the land.
9 Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.
And now I have become their song, and I am a word of shame to them.
10 De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.
I am disgusting to them; they keep away from me, and put marks of shame on me.
11 Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.
For he has made loose the cord of my bow, and put me to shame; he has sent down my flag to the earth before me.
12 På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.
The lines of his men of war put themselves in order, and make high their ways of destruction against me:
13 De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.
They have made waste my roads, with a view to my destruction; his bowmen come round about me;
14 De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;
As through a wide broken place in the wall they come on, I am overturned by the shock of their attack.
15 Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.
Fears have come on me; my hope is gone like the wind, and my well-being like a cloud.
16 Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.
But now my soul is turned to water in me, days of trouble overtake me:
17 Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.
The flesh is gone from my bones, and they give me no rest; there is no end to my pains.
18 Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.
With great force he takes a grip of my clothing, pulling me by the neck of my coat.
19 Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.
Truly God has made me low, even to the earth, and I have become like dust.
20 Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.
You give no answer to my cry, and take no note of my prayer.
21 Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.
You have become cruel to me; the strength of your hand is hard on me.
22 Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;
Lifting me up, you make me go on the wings of the wind; I am broken up by the storm.
23 Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.
For I am certain that you will send me back to death, and to the meeting-place ordered for all living.
24 Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.
Has not my hand been stretched out in help to the poor? have I not been a saviour to him in his trouble?
25 Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.
Have I not been weeping for the crushed? and was not my soul sad for him who was in need?
26 Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.
For I was looking for good, and evil came; I was waiting for light, and it became dark.
27 Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.
My feelings are strongly moved, and give me no rest; days of trouble have overtaken me.
28 Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.
I go about in dark clothing, uncomforted; I get up in the public place, crying out for help.
29 Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.
I have become a brother to the jackals, and go about in the company of ostriches.
30 Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.
My skin is black and dropping off me; and my bones are burning with the heat of my disease.
31 Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.
And my music has been turned to sorrow, and the sound of my pipe into the noise of weeping.
