Job 30
1 Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;
“But now they mock me, men younger than I am, whose fathers I would have refused to entrust with my sheep dogs.
2 Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;
What use to me was the strength of their hands, since their vigor had left them?
3 De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;
Gaunt from poverty and hunger, they gnawed the dry land, and the desolate wasteland by night.
4 De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;
They plucked mallow among the shrubs, and the roots of the broom tree were their food.
5 Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.
They were banished from among men, shouted down like thieves,
6 Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;
so that they lived on the slopes of the wadis, among the rocks and in holes in the ground.
7 Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;
They cried out among the shrubs and huddled beneath the nettles.
8 De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.
A senseless and nameless brood, they were driven off the land.
9 Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.
And now they mock me in song; I have become a byword among them.
10 De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.
They abhor me and keep far from me; they do not hesitate to spit in my face.
11 Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.
Because God has unstrung my bow and afflicted me, they have cast off restraint in my presence.
12 På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.
The rabble arises at my right; they lay snares for my feet and build siege ramps against me.
13 De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.
They tear up my path; they profit from my destruction, with no one to restrain them.
14 De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;
They advance as through a wide breach; through the ruins they keep rolling in.
15 Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.
Terrors are turned loose against me; they drive away my dignity as by the wind, and my prosperity has passed like a cloud.
16 Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.
And now my soul is poured out within me; days of affliction grip me.
17 Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.
Night pierces my bones, and my gnawing pains never rest.
18 Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.
With great force He grasps my garment; He seizes me by the collar of my tunic.
19 Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.
He throws me into the mud, and I have become like dust and ashes.
20 Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.
I cry out to You for help, but You do not answer; when I stand up, You merely look at me.
21 Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.
You have ruthlessly turned on me; You oppose me with Your strong hand.
22 Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;
You snatch me up into the wind and drive me before it; You toss me about in the storm.
23 Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.
Yes, I know that You will bring me down to death, to the place appointed for all the living.
24 Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.
Yet no one stretches out his hand to a ruined man when he cries for help in his distress.
25 Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.
Have I not wept for those in trouble? Has my soul not grieved for the needy?
26 Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.
But when I hoped for good, evil came; when I looked for light, darkness fell.
27 Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.
I am churning within and cannot rest; days of affliction confront me.
28 Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.
I go about blackened, but not by the sun. I stand up in the assembly and cry for help.
29 Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.
I have become a brother of jackals, a companion of ostriches.
30 Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.
My skin grows black and peels, and my bones burn with fever.
31 Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.
My harp is tuned to mourning and my flute to the sound of weeping.
