< Job 30 >

1 Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;
But now they that are younger than I have me in derision, Whose fathers I disdained to set with the dogs of my flock.
2 Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;
Yea, the strength of their hands, whereto should it profit me? Men in whom ripe age is perished.
3 De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;
They are gaunt with want and famine; They gnaw the dry ground, in the gloom of wasteness and desolation.
4 De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;
They pluck salt-wort by the bushes; And the roots of the broom are their food.
5 Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.
They are driven forth from the midst [of men]; They cry after them as after a thief;
6 Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;
So that they dwell in frightful valleys, In holes of the earth and of the rocks.
7 Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;
Among the bushes they bray; Under the nettles they are gathered together.
8 De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.
[They are] children of fools, yea, children of base men; They were scourged out of the land.
9 Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.
And now I am become their song, Yea, I am a byword unto them.
10 De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.
They abhor me, they stand aloof from me, And spare not to spit in my face.
11 Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.
For he hath loosed his cord, and afflicted me; And they have cast off the bridle before me.
12 På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.
Upon my right hand rise the rabble; They thrust aside my feet, And they cast up against me their ways of destruction.
13 De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.
They mar my path, They set forward my calamity, [Even] men that have no helper.
14 De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;
As through a wide breach they come: In the midst of the ruin they roll themselves [upon me].
15 Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.
Terrors are turned upon me; They chase mine honor as the wind; And my welfare is passed away as a cloud.
16 Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.
And now my soul is poured out within me; Days of affliction have taken hold upon me.
17 Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.
In the night season my bones are pierced in me, And the [pains] that gnaw me take no rest.
18 Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.
By [God’s] great force is my garment disfigured; It bindeth me about as the collar of my coat.
19 Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.
He hath cast me into the mire, And I am become like dust and ashes.
20 Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.
I cry unto thee, and thou dost not answer me: I stand up, and thou gazest at me.
21 Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.
Thou art turned to be cruel to me; With the might of thy hand thou persecutest me.
22 Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;
Thou liftest me up to the wind, thou causest me to ride [upon it]; And thou dissolvest me in the storm.
23 Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.
For I know that thou wilt bring me to death, And to the house appointed for all living.
24 Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.
Howbeit doth not one stretch out the hand in his fall? Or in his calamity therefore cry for help?
25 Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.
Did not I weep for him that was in trouble? Was not my soul grieved for the needy?
26 Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.
When I looked for good, then evil came; And when I waited for light, there came darkness.
27 Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.
My heart is troubled, and resteth not; Days of affliction are come upon me.
28 Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.
I go mourning without the sun: I stand up in the assembly, and cry for help.
29 Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.
I am a brother to jackals, And a companion to ostriches.
30 Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.
My skin is black, [and falleth] from me, And my bones are burned with heat.
31 Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.
Therefore is my harp [turned] to mourning, And my pipe into the voice of them that weep.

< Job 30 >