Job 30
1 Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;
Nu derimod ler de ad mig, Folk, der er yngre end jeg, hvis Fædre jeg fandt for ringe at sætte iblandt mine Hyrdehunde.
2 Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;
Og hvad skulde jeg med deres Hænders Kraft? Deres Ungdomskraft har de mistet,
3 De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;
tørrede hen af Trang og Sult. De afgnaver Ørk og Ødemark
4 De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;
og plukker Melde ved Krattet, Gyvelrødder er deres Brød.
5 Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.
Fra Samfundet drives de bort, som ad Tyve raabes der efter dem.
6 Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;
De bor i Kløfter, fulde af Rædsler, i Jordens og Klippernes Huler.
7 Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;
De brøler imellem Buske, i Tornekrat kommer de sammen,
8 De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.
en dum og navnløs Æt, de joges med Hug af Lande.
9 Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.
Men nu er jeg Haansang for dem, jeg er dem et Samtaleemne;
10 De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.
de afskyr mig, holder sig fra mig, nægter sig ikke af spytte ad mig.
11 Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.
Thi han løste min Buestreng, ydmyged mig, og foran mig kasted de Tøjlerne af.
12 På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.
Til højre rejser sig Ynglen, Fødderne slaar de fra mig, bygger sig Ulykkesveje imod mig;
13 De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.
min Sti har de opbrudt, de hjælper med til mit Fald, og ingen hindrer dem i det;
14 De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;
de kommer som gennem et gabende Murbrud, vælter sig frem under Ruiner,
15 Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.
Rædsler har vendt sig imod mig; min Værdighed joges bort som af Storm, min Lykke svandt som en Sky.
16 Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.
Min Sjæl opløser sig i mig; Elendigheds Dage har ramt mig:
17 Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.
Natten borer i mine Knogler, aldrig blunder de nagende Smerter.
18 Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.
Med vældig Kraft vanskabes mit Kød, det hænger om mig, som var det min Kjortel.
19 Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.
Han kasted mig ud i Dynd, jeg er blevet som Støv og Aske.
20 Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.
Jeg skriger til dig, du svarer mig ikke, du staar der og ænser mig ikke;
21 Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.
grum er du blevet imod mig, forfølger mig med din vældige Haand.
22 Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;
Du løfter og vejrer mig hen i Stormen, og dens Brusen gennemryster mig;
23 Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.
thi jeg ved, du fører mig hjem til Døden, til det Hus, hvor alt levende samles.
24 Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.
Dog, mon den druknende ej rækker Haanden ud og raaber om Hjælp, naar han gaar under?
25 Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.
Mon ikke jeg græder over den, som havde det haardt, sørgede ikke min Sjæl for den fattiges Skyld?
26 Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.
Jeg biede paa Lykke, men Ulykke kom, jeg haabed paa Lys, men Mørke kom;
27 Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.
ustandseligt koger det i mig, Elendigheds Dage traf mig;
28 Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.
trøstesløs gaar jeg i Sorg, i Forsamlingen rejser jeg mig og raaber;
29 Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.
Sjakalernes Broder blev jeg, Strudsenes Fælle.
30 Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.
Min Hud er sort, falder af, mine Knogler brænder af Hede;
31 Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.
min Citer er blevet til Sorg, min Fløjte til hulkende Graad!
