Job 30
1 Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;
Tedae a kum la kai lakah aka noe long khaw, kai taengah luem uh coeng. Te rhoek kah a napa pataeng ka boiva kah ui taengah khueh ham ka hnawt lah mako.
2 Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;
Amih kut dongkah thadueng khaw kai taengah metlam a om? Amih te a hminkhah lamni a paltham.
3 De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;
Vaitahnah neh khokha rhamling lamkah, pumhong loh hlaem vaengah, khohaeng neh imrhong kah rhamrhae te a cilh.
4 De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;
Tangpuem dongkah baekkoi te a hlaek uh tih, a buh la hlingcet yung a khueh.
5 Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.
A nam lamloh a haek uh tih, amih taengah hlanghuen bangla a o uh.
6 Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;
Soklong cakhom kah laipi neh thaelsawk khui ah kho a sak.
7 Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;
Tangpuem khuiah pang uh tih, lota hmuiah poem uh.
8 De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.
Aka ang ca rhoek neh ming mueh ca rhoek ni khohmuen lamloh a hawt uh.
9 Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.
Te dongah amih kah rhotoeng la ka om coeng tih, amih taengah ol la ka om.
10 De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.
Kai aka tuei rhoek tah kai lamloh lakhla uh tih, ka mikhmuh ah timtui khaw tuem uh pawh.
11 Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.
A lirhui lakah ka lirhui he pawl coeng. Te dongah kai he m'phaep tih, ka mikhmuh ah kamrhui han tueih uh.
12 På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.
Bantang kah hlangyoe aka tlai loh ka kho a kalh. Amih kah rhainah caehlong te kai taengah a picai uh.
13 De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.
Ka talnah khuiah ka hawn a mak uh tih, amih aka bom pawt khaw hoeikhang uh.
14 De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;
A puut aka len bangla ael uh tih, a khohli rhamrhael hmuiah paluet uh.
15 Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.
Kai soah mueirhih pai tih, khohli bangla ka moeihoeihnah a hloem vaengah, kai kah khangnah te khomai bangla a yah.
16 Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.
Kai lamloh ka hinglu a kingling coeng tih, phacip phabaem khohnin loh kai n'tuuk.
17 Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.
Khoyin ah ka rhuh te ka pum dong lamloh a cueh. Kai aka thuek he a dim moenih.
18 Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.
Thadueng cungkuem dongah ka pueinak a phuelhthaih tih, ka angkidung te rhawnmoep bangla ka vah.
19 Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.
Kai he dikpo khuila n'dong tih, laipi neh hmaiphu bangla n'thuidoek.
20 Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.
Na taengah bomnah kam bih dae kai nan doo moenih. Ka pai akhaw kai he nan yakming moenih.
21 Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.
Kai soah a muen la na poeh tih, na ban thaa neh kai nan konaeh thil.
22 Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;
Kai he khohli dongah nan phueih. Kai nan ngol thil vaengah kai nan paci sak tih, lungming cueihnah a yawn.
23 Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.
Mulhing boeih kah tingtunnah im la, dueknah neh kai nan mael sak ham khaw ka ming.
24 Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.
A yoethaenah khuiah bombihnah a yaak vaengah, kut aka thueng he lairhok dongah a om moenih.
25 Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.
Khohnin a mangkhak dongah ka rhap tih, khodaeng dongah ka hinglu a omdam moenih.
26 Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.
A then ka lamtawn vaengah boethae ha pawk. Vangnah te ka ngaiuep vaengah a hmuep ha pai.
27 Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.
Ka bung he tlawk tih a kuemsuem moenih. Kai he phacip phabaem khohnin loh n'doe.
28 Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.
Khomik a tal dongah maelhmai a hmuep la ka cet. Hlangping neh ka pai tih bomnah ka bih.
29 Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.
Pongui kah a manuca neh, tuirhuk vanu kah a hui la ka om.
30 Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.
Ka vin khaw kamah dong lamloh mu tih, ka rhuh khaw kholing neh tlum coeng.
31 Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.
Ka rhotoeng te nguekcoinah la, ka phavi rhah ol la poeh.
