Job 3
1 Derefter upplät Job sin mun, och förbannade sin dag;
Akyiri no Hiob kasae, na ɔdomee da a wɔwoo no.
2 Utbrast, och sade:
Ɔkae se,
3 Den dagen vare förtappad, på hvilkom jag född är; och den natten, då man sade: En man är aflad.
“Ma da a wɔwoo me no nyera, ne anadwo a wɔkae se, ‘Wɔawo ɔbabarima no!’
4 Den samme dagen vare mörk, och Gud fråge intet efter honom ofvanefter; ingen klarhet skine öfver honom.
Saa da no nnuru sum; mma Ɔsoro Nyankopɔn nhwehwɛ akyi kwan; mma hann biara ntɔ ngu so.
5 Mörkret behålle honom, och töcken blifve öfver honom med tjockt moln; och dimba om dagen göre honom gräselig.
Ma sum ne owusum nnye no mfa; ma omununkum nkata so; na sum mmunkam ne hann so.
6 Den samma nattena begripe mörker; och glädje sig icke ibland årsens dagar, och komme icke i månadetalet.
Ma sum kabii nnye saa anadwo no mfa; ma wonyi saa anadwo no mfi asranna so na wɔmmfa nhyɛ ɔsram biara mu.
7 Si, vare den natten ensam, och ingen glädje komme deruti.
Saa anadwo no nyɛ obonin; mma wɔnnte anigye nteɛmu wɔ mu.
8 De der dagen förbanna, de förbanne henne; och de som redo äro till att uppväcka Leviathan.
Ma wɔn a wɔdome nna no nnome saa da no; wɔn a wɔayɛ krado sɛ wɔbɛkanyan dɛnkyɛmmirampɔn no.
9 Hennes stjernor varde mörka; förvänte ljus, och det komme intet; och se intet morgonrodnans ögnabryn;
Ma nʼanɔpa nsoromma nnuru sum; na ɔntwɛn adekyee kwa a onhu anɔpawia nsensanee a edi kan no,
10 Att hon icke igenlyckte mins lifs dörr, och icke bortgömde olyckona för min ögon.
efisɛ anto nea ɔwoo me no awotwaa mu ama wawo me na anka mʼani renhu saa abɛbrɛsɛ yi.
11 Hvi blef jag icke straxt död i moderlifvet? Hvi vardt jag icke förgjord, då jag utu moderlifvet kommen var?
“Adɛn nti na manwu awoe hɔ, bere a mifi me na awotwaa mu no?
12 Hvi hafva de tagit mig upp i skötet? Hvi hafver jag ditt spenar?
Adɛn nti na nkotodwe gyee me ne nufu sɛ minnum?
13 Så låge jag nu, och vore stilla; sofve och hade ro;
Anka sesɛɛ meda hɔ asomdwoe mu; anka mada regye mʼahome
14 Med Konungar och rådherrar på jordene, som bygga det öde är;
me ne wiase ahemfo ne fotufo, wɔn a wosisii adan maa wɔn ho na nnɛ yi abubu no,
15 Eller med Förstar, som guld hafva, och sin hus full med silfver;
me ne ahenemma a na wɔwɔ sika kɔkɔɔ, wɔn a wɔde dwetɛ hyɛɛ wɔn afi mu ma.
16 Eller som den der otida född är fördold, och vore icke till; såsom de unga barn, som aldrig hafva sett ljuset.
Anaasɛ adɛn nti na wɔansie me sɛ ɔpɔnba, te sɛ akokoaa a wanhu adekyee hann da?
17 Der måste ju de ogudaktige låta af sitt öfvervåld; der hvilas dock de som mycket omak haft hafva.
Ɛhɔ na amumɔyɛfo gyae basabasayɛ, na abrɛfo nya ahomegye.
18 Der hafva fångar frid med androm, och höra icke trugarens röst.
Nneduafo nso nya wɔn ahofadi; na wɔnte nnommumfo wuranom ateɛteɛ bio.
19 Der äro både små och store; tjenaren och den som ifrå sin herra fri är.
Nketewa ne akɛse wɔ hɔ, na akoa de ne ho fi ne wura nsam.
20 Hvi är ljus gifvet dem arma, och lif de bedröfvade hjerta;
“Adɛn nti na wɔma mmɔborɔfo hann, na ɔkra mu ahohiahiafo nya nkwa,
21 (De der vänta efter döden, och han kommer icke; och uppgrofvo honom väl utu fördold rum;
wɔn a wɔn kɔn dɔ owu nanso ɛmma, wɔn a wɔbrɛ hwehwɛ owu sen sɛnea wɔhwehwɛ nnwetɛbona,
22 De der fröjda sig mycket, och äro glade, att de kunna få grafvena; )
wɔn a anigye ahyɛ wɔn ma na wodu ɔda mu a wodi ahurusi.
23 Och dem månne, hvilkens väg fördold är, och för honom af Gudi skyld varder?
Adɛn nti na wɔde nkwa ma onipa a ne kwan ahintaw, nea Onyankopɔn aka no ahyɛ mu?
24 Förty min suckan är min dagliga spis; mine tårar äro min dryck.
Ahomekokogu adan mʼaduan; na mʼapinisi gu te sɛ nsu.
25 Ty det jag fruktade, det är kommet öfver mig; och det jag räddes, hafver råkat på mig.
Nea na misuro no aba me so; nea na ɛbɔ me hu no ato me.
26 Var jag icke lyckosam? Var jag icke stilla? Hade jag icke goda ro? Och sådana oro kommer.
Minni ahotɔ, minni asomdwoe; minni ahomegye na mmom, ɔhaw nko ara.”
